Denna veckan är det sex år sedan mamma ställde den bästa frågan någonsin: hur gärna jag ville ha en Tollare på en skala 1-10. Då sa jag 7. Hade hon ställt samma fråga idag hade svaret varit mycket annorlunda. Att jag sa 7 då berodde dels på att jag inte trodde att jag skulle få köpa en hund och dels för att jag var osäker på om jag skulle klara av en Tollare. Men jag skulle börja på gymnasiet och läsa hundsport, där jag skulle träna agility och mycket annat, så jag visste att min eventuella hund skulle få mycket aktivering om dagarna. Det fanns dock saker som inte riktigt stämde med vad jag ville ha hos en Tollare. Jag ville ha en tik - han var en hane. Jag ville ha en tik med mycket vitt - han var en hane med ganska lite vitt. Hon skulle heta Nova - men vad han skulle heta, det hade jag ingen aning om. Jag hade dock flera förslag på namn: Curry, Luvac och Frasse. Men när mamma sa Digby, efter hunden i "Pushing Daisies" - en serie vi var väldigt inne i då -, så var det bestämt. Det var pefekt! Digby i "Pushing Daisies" må ha varit en väldigt guldig Golden Retriever, men min Digby har ändå visat sig vara ganska lik PD-Digby i utseendet. Att Digby senare visat sig vara en stad i Nova Scotia (där rasen härstammar ifrån) och att det finns Digby i hans släkt, det har bara gjort att namnet känts ännu mer perfekt - speciellt med tanke på att jag inte visste om något av det innan jag köpte honom!

 

Jag bestämde mig för att jag i alla fall ville åka och titta på honom, för han var såklart sjukt söt på bilderna jag fick se. Det blev en resa på ungefär två timmar igenom Skåne för att åka till Sölvesborg i Blekinge och titta på den lille skiten. Jag visste redan med mig när vi åkte dit att det blir inget "bara titta på en valp", utan jag kände att det säkert kommer bli att jag tingar honom. Han var sist kvar i kullen. Och när man träffade honom så förstod man varför. En osäker liten kille, som hellre ville ligga i sin jordhög än att hälsa på besökare. Han åt dåligt, så hon som fött upp dem fick stödmata honom - ännu ett sett att se att han var osäker på. Efteråt har jag tänkt att han säkert var lite utstött i sin kull, kanske lite hackkyckling.

 

 

...men herregud, vi har ju vuxit båda två sedan 2010! Jag var bara 16 år då, han bara sex veckor!

 

Jag skulle kunna skriva en hel roman om Digby, om det speciella bandet vi delar och om allt vi klarat tillsammans, men det kan vi spara till den 14 augusti istället - våran sex års dag som ett team ;)

 

Och Digbys present idag, för att det är sex år sedan han fick träffa oss för första gången? Jo, inget mindre än en allergispruta - den första hela allergisprutan, dessutom! Måste vara den bästa presenten, eller hur? Hahaha ;) Ja ja, nu kommer allergisprutorna mer sällan i alla fall - en gång i månaden i fortsättningen och det är väl ändå något bra.

 

/ Melanie - ja och Digby hälsar med några jordhögstassar också... för tro det eller ej, men han älskar fortfarande när det är jordigt :P