Axel är så otroligt lättlärd och en oerhört trevlig hund att träna med. Han älskar vad man än gör, allt från konster till fotgående. Och så är han ju en sån stjärna på allt också! Han är så himla rolig också, med olika miner, små leenden, en massa ljud och såklart en massa fnatt och bus. Hela sju månader har han hunnit bli, en liten skit som vuxit sig stor! Axel har dessutom slutat vara väldigt skällig på promenader, vilket är skönt. En godis framför nosen, så fokuserar han istället på mig :) Något han inte blivit särskilt mycket bättre på är dock att vara ensam. Ensamhetsträningen står still, för det mesta i alla fall. Vissa dagar klarar han av att vara själv på nedervåningen i en timma, nästan två timmar - så pass länge så att man börjar undra "men, vart är Axel?" för att han är så tyst. Men vissa dagar kan han nästan stå och skälla i en timme... Det är väldigt skiftande och i slutändan lär det nog bli att Axel kommer behöva ha någon form dagpassning, för att vardagen ska funka. Han kan inte vara ensam, hur man än försöker göra saker bra för honom och anpassa sig lite efter honom. Det är nog, tyvärr, så det kommer bli. Han är en otroligt lätt hund annars, helt fantastisk och hur social, lättlärd och mysig som helst. Han charmar alla han möter och är så otroligt cool med det mesta man visar honom, helt enkelt en underbar kille!

 

Axel har nästan satt fotgående, nästan! Behöver filas på en hel del, men han förstår att han ska vara vid sidan inomhus i alla fall. Kommandot finns inte där än, men han förstår principen. Har införskaffat en pall för att få till fotpositionen ordentligt, men den behövs knappt egentligen - han har lärt sig det även utan pall! "Snurra" är också något vi tränat på och där börjar han förstå kommandot, men kan inte göra det på endast kommando än. "Mellan", att gå slalom mellan mina ben, är det senaste vi börjat träna in - utan kommando än så länge. Och Axel är som sagt en otroligt rolig hund att träna, vilket gör att vi tränar nästan varje kväll! Det är väl också därför det går snabbt framåt, vilket är väldigt kul att se - man får liksom respons nästan direkt på att det man gör funkar :)

När det gäller Digby, är faktiskt hans stress mindre än den varit innan. Och det känns i alla fall som att hans symptom på allergi lägger sig allt mer, "peppar, peppar ta i trä" kanske man ska tillägga. Efter förra allergisprutan, i slutet december, märkte jag ingenting av att han skulle fått sprutan. Det brukar ändå märkas, han blir lite röd i öronen eller kring ögonen, men det märktes ingenting. Klåda har han emellanåt, men det har varken minskat eller ökat den senaste tiden utan det håller sig stabilt. Han fick en ny spruta häromdagen och än märks inget mer än vanligt. Kanske är det på väg att lägga sig mer och mer? Man kan ju alltid hoppas! Hans beteende är också bättre än det varit innan, men han har ändrats till det bättre sedan Axel flyttade in. Det känns som att han fick "växa upp" lite när Axel flyttade in, eftersom Digby då inte längre var den yngsta hunden i flocken. Visst, Digby är fortfarande väldigt barnslig emellanåt - det är ju sjukt kul att det flyttade in en bäbis med leksaker i huset och då får man lov att vara barn själv igen - men han har ändå mognat lite. Det är kul att se! Digby är så otroligt - ur mina ögon sett - samarbetsvillig på promenader nu. Folk som ser honom utifrån skulle nog säga att han fortfarande är helgalen emellanåt, men för mig som känner honom utan- och innantill är det stora förändringar jag ser hos min fina Digby.

 

Idag fick Digby sig en långrunda och Axel, Zita & Kajsa fick sig en skogsrunda men en lite kortare än den Digby och jag gick. Digby och jag tog oss ner till Sperlingsholm och gick en kort bit på andra sidan Nissan, sedan gick vi hem igen. Hela fem kilometer hamnade den rundan på, långt men väldigt skönt var det! Digby njöt, det märktes. Han blir så avslappnad när han får komma ut i lantluften lite, det är ännu mer av en annan sida av Digby som visar sig då. När han dessutom fick springa lös lite, då var han ännu lyckligare. Han förlorade sig lite i dofternas värld, men han var lycklig och då blev jag med lycklig. Att ha dessutom var väldigt duktig med hundmöten/möten överlag idag var ju dessutom ett stort plus! En hund mötte vi på väg mot Sperlingsholm och även om Digby gick igång lite på den, så var han relativt lätt att fånga upp innan hans stress drog iväg honom helt. På vägen hem, när vi passerade Travet igen, fick han titta närmare på hästarna som stod i hagen. Det var ett par meter till stängslet, men en häst stod och råstirrade på Digby och undrade nog vad han var för något. Digby drog iväg ett högt skall, efter att ha granskat hästen lite, och då drog han till sig ännu en häst - han som bara ville skrämma iväg den ena hästen... ;) Han fick godis för att han tittade på dem, så då fokuserade han mer på godiset än något annat. Digby har blivit rädd för hästar innan, för många år sedan när dem kom travande mot honom en gång, men sedan dess har han inte riktigt tittat på dem när vi gått förbi. Men idag fick han titta ordentligt och jag är lite oklar på vad han tycker om dem, jag vet inte riktigt vad skallet betydde. Det var varken skallet han ger ifrån sig när människor kommer för nära ("dra iväg härifrån, du gör mig osäker"-skallet) eller skallet/tjutet han gör när han ser hundar ("kom och leeeek med mig!"-tjutet) - det var nog någonstans mittemellen, skulle jag tro. Lite osäkert, men ändå lite lekfullt. En stund senare såg han en katt som sprang över gångbanan och då började han skrika lite, men jag fick honom snabbt att vända sin uppmärksamhet mot mig istället. Såhär skulle han inte betett sig i somras, jag skulle inte alls ha varit intressant då, men numera kan jag få honom att göra såhär istället - det är en så jäkla skön känsla! En känsla av kontroll, såklart, men också en känsla av stolthet - han gör mig otroligt stolt, Herr Räv. Tänk att det skulle ta nästan 6.5 att komma till den här punkten, en för Digby relativt lugn punkt. Att det skulle krävas att bli storebror (igen, för Staffan räknas också - även om han är kanin) till en liten, i Digbys ögon, jobbig men otroligt rolig lillebror. Han växer och växer på många sätt, Den Röde.

 

Att Digby har växt så himla mycket på relativt kort tid har gjort att jag funderat mer och mer på att gå en kurs som jag spanat på ett tag nu. "Stress till fokus", heter den, och det är på Lilla Hundpalatset där Axel gick sin valpkurs. Jag fick höra talas om den av instruktören redan i höstas, när Axel och jag gick valpkurs där, för att jag frågade henne lite om problemhundsträning när det gällde Digby. Då var jag mycket tveksam, eftersom Digby inte klarar av att vara i samma rum som andra hundar (inte ens doften av andra hundar) och människor. Men när jag ser hur mycket han har växt - och dessutom mycket för att jag vet hur miljön är i lokalen och för att jag redan vet hur instruktören är - började jag mer och mer tänka att det kanske skulle vara värt att gå den kursen. Och ju mer jag tänkte på det, desto mer taggad blev jag av det. "Det skulle ju vara kul att gå en kurs med Digby, det har alltid varit en dröm att göra det och det här är faktiskt en kurs för en sån hund som Digby - en reaktiv, skällig och rentav skrikig hund." Och ja, till slut blev det så. Vi ska gå vår första kurs tillsammans, efter 6.5 år som team - jag och Digby på kurs! Det är ganska pirrigt att tänka på det, men jag försöker också ta det lite som det kommer. Digby är dessutom så oförutsägbar, så det är svårt att alltid veta hur han kommer reagera i olika situationer. Det är också det som gör hundmöten så himla svårt, för att han idag var relativt lugn på promenaden är ingen garanti för att han är likadan nästa gång. Likaså i en miljö med flera hundar. Vi var de som knep sista platsen på kursen, så tillsammans med tre andra ekipage kommer vi börja kurs den 6/2 - vilket är om knappt en vecka! Kommer bli kul att få komma igång med i alla fall en kurs nu. Axel kommer börja Vardagslydnad 2 (vi får hoppa över 1:an eftersom vi redan gått valpkurs) någon gång i år också, men jag vet inte exakt när än.