Digby är en ganska osäker kille i grunden, men med hjälp av träning har det har blivit mycket bättre sedan jag köpte honom. Han kom till mig som en liten, röd-vit, blåögd valp när han var åtta veckor gammal. En busig liten valp, som valpar ska vara, men också - som sagt - osäker. Digbys osäkerhet är något som jag försökt jobba med sedan jag förstod att det var så. Det har varit mycket upp och ner, men mest uppåt tycker jag! När han var ungefär sex-sju månader gammal började jag hinderträna honom med ett hinder på ca 5-10 cm. Jag hade en viss tanke när jag köpte honom: att jag skulle träna agility med honom. När han sedan visar sig vara rädd för hindren, blir det ett stort bakslag för mig. Men med mycket träning, envishet, tålamod och massvis med godisregn så gick det och idag kan man inte tro att han gjort annat än att hoppa hinder! Vi har aldrig kommit så långt som tävling, utan vi tränar mest för att det är kul. Digby är också väldigt osäker på människor, något som vi också tränat mycket på. Idagsläget klarar han av att passera människor utan att skälla ut dem, så länge de inte tar kontakt med honom, och kommer vi inte längre än så, är jag ändå nöjd - vi kan i alla fall promenera utan att han ska skämma ut oss varje gång det kommer människor ;)... Annat är det med hundar, då han blir överlycklig varje gång han ser en och börjar hoppa, studsa och "skrika" så som bara en Tollare kan. Så det är jobbigt på ett annat sätt, men vi tränar på det. Ibland går det framåt, ibland blir det bakslag.

Allergi
I slutet av augusti 2013 blev Digby konstaterat allergiker, något jag misstänkt sedan han var 3 månader gammal då han hade väldigt rinniga ögon och ofta var röd kring ögonen. Vid 6 månader (i början av januari 2011) var han hos veterinären för att han var röd kring ögonen och i öronen. Den veterinären trodde att han kunde vara allergisk, men inget mer gjordes just då. Men i augusti 2013, då Digby var lite mer än 3 år gammal, tog jag själv tag i det. Det togs blodprov och blodprovet visade att han var allergisk mot något i sin inomhusmiljö, antingen mögel eller kvalster. Veterinären trodde att det troligtvis var kvalster, eftersom det är vanligt att hundar är kvalsterallergiker. Jag valde att inte gå vidare med den utredningen mer då. Vi fick prova ett allergifoder och han hamnade på en så kallad eliminationsdiet, då han bara fick äta allergifodret under en 4 veckors period. Sedan fick han testa att gå tillbaka till sitt gamla foder, men han mådde bättre av allergifodret. Efter det har han fått testa lite olika allergifoder, men även mer naturliga foder som Acana och Orijen samt under två perioder även Mush BARF. Då min ekonomi tyvärr inte tillåter, kunde jag inte fortsätta så länge med Mush som jag velat. Ett tag testade Digby Acanas och Orijens foder, vilket minskade klådan och hudproblemen lite. Klådfri kommer han nog aldrig bli - det var han inte ens med Mush - men allt som kan minska allergiproblemen är ju bra. Sedan våren 2016 äter Digby Standardt Normal och jag tycker det funkar bra.

 

I februari 2016 gick jag vidare med Digbys allergiutredning. Att han är allergisk är ett faktum och att han är allergisk mot något inomhus har vi tagit reda på tidigare - men exakt mot vad är han allergisk? Det var det jag vill ha reda på och försöka få bukt med hans problem. När han fick en infektion i huden och en klåda som var olidlig för honom, så insåg jag att det var dags att gå vidare med hans allergiutredning. Efter några veckor fick vi svaret: allergi mot ett husdammskvalster, två förrådskvalster och även katt! Konstigt, det där med katt - vi har ingen katt för pappa är allergisk... Men då måste han blivit det när han träffat en katt någon gång, vilket varit max tre gånger i sitt liv. Skumt, men intressant! Hur som helst, så beställdes vaccin mot kvalsterna - men inte mot katt, eftersom vi idag inte har någon katt och jag inte vet om jag kommer ha katt tillsammans med Digby. Den 9 maj 2016 fick Digby, efter lång väntan, äntligen sin första allergispruta. Förhoppningsvis kan detta lindra allergin och om vi har riktig tur kan allergin nästintill försvinna. Håller tummarna för att det i alla fall ska lindra allergin, med hans klåda och återkommande hudproblem!

Hur fick Digby sitt namn?
Digby. Inte ett namn man hör varje dag! Ovanligt och otroligt fint, så perfekt på min prins. När jag skulle välja namn fanns det många att välja mellan och jag hade några som jag valde mellan. Curry, Luvac eller Frasse - vilket av dem? Men inget passade direkt på honom, inget som fick mig att tänka "yes, perfekt på honom"... Så kom mamma med namnet Digby. "Perfekt, där har vi det!" tänkte jag. Vid den tiden (2010) hade mamma och jag börjat titta på en serie som heter "Pushing Daisies", där det är en Golden Retriever som heter Digby. Hunden i serien är precis samma färg som min Digby, så namnet var så givet när mamma väl sa det. Digby fick det bli, men många smeknamn har det också blivit genom åren (se högst upp för exempel)! När jag efteråt har fått veta att han har flera Digby i släkten (efter lite "släktforskning") och att det dessutom finns en stad i Nova Scotia (där rasen kommer ifrån) som också heter Digby, så inser jag ännu mer hur perfekt namnet var på honom.

I juni 2011 fick en liten krabat vid namn Staffan följa med hem! Staffan är en liten lejonkanin med stor personlighet och han blev Digbys "lillebror". Digby har en viss hatkärlek för Staffan och jag tror minsann Staffan känner likadant om Digby. Staffan har nämligen förmågan att skrämma Digby genom att stampa. Inte så roligt för Digby, som några gånger mått så dåligt av det att han börjat skaka av ren rädsla. Men samtidigt vet jag hur mycket Digby uppskattar Staffan, eftersom Diggis brukar nosa på Staffan och pussa på honom. Otroligt gulligt!

 

2016 fick Digby ytterligare en lillebror, men den här gången en av sin egen art - en liten Pumikille vid namn Axel klev in i vårt hus och förgyller numera såväl Digbys som våran vardag. En helt underbar liten kille är han, Axel. Digby uppskattar sin Pumilillebror väldigt mycket och älskar att det är någon som vill leka med honom. I början var det Axel som var rädd för Digby, men numera är det nästan tvärtom. Digby kan tycka att Axel är lite av en "pain in the ass" många gånger, men precis som med Staffan tror jag han har en viss hatkärlek även för Axel. Dessa två kommer ha så mycket glädje och nytta av varandra under många år framöver!