Min stora, söta, gulliga, trevliga, ständigt svansviftande nallebjörn <3

Dagens kvällspromenad med Digby gav upphov till en hel del tankar hos mig. Han var duktig och så, för att vara honom så gick det ganska bra och vi hade bara ett hundmöte där han blev lite småtokig.

Men sen är det ju det här med att barn vill klappa honom. Han är sjukt söt, det tycker jag också, och jag förstår att dem vill klappa den där stora, söta nallebjörnen som han ser ut att vara. Och han är världens snällaste, gosigaste, mysigaste, trevligaste hund – mot dem han känner och älskar. Det är inte många han älskar, måste jag medge, bara vi fyra tvåbenta och min tjejkompis – det är hans bästa vänner och mer än så behöver han inte egentligen, han visar ju själv att det räcker. Han är inte den typen av hund som skulle gå fram och direkt bli bästis med personer han ser. Han är ingen Labrador – han är en Tollare! Här går mina tankar direkt till punkt 5. ”Inte allas bästa vän” i den, för oss Tollarägare och Tollarälskare, ständigt aktuella ”10 skäl att inte köpa en Tollare”.

Idag kom det tre tjejer gående över en stor gräsmatta. Vi stod vid ett vägskäl och kunde ha valt en annan väg när jag såg tjejerna på långt avstånd. Men jag visste att om vi fortsätter rakt fram så riskerar vi eventuellt hundmöte, som jag redan undvikt utan att la märke till hunden, och det var som att välja mellan pest eller kolera. Så jag valde helt enkelt att gå åt det hållet där de tre tjejerna var. Det är helt enkelt lättare att säga nej till barn som vill klappa, än att Digby får stressa upp sig över en hund.

Tjejerna gick rakt mot oss och jag förstod vilken situation jag stod inför. De var kanske var runt 12 år ungefär och frågade självklart den, för mig med ”osocial” hund, jobbiga frågan: ”Åh, får vi klappa?!”. Jag hatar verkligen att säga nej när någon frågar något sånt. Jag vill så gärna säga ja, för jag vill att alla ska få klappa min hund och tycka lika mycket om honom som jag gör. För han är som sagt en sjukt mysig & gosig hund, med en ständigt viftande svans och ett alltid lika glatt humör. Men för Digbys skull hade jag redan förberett mitt svar: ”Nej, tyvärr”, svarade jag med en mild röst. ”Okej”, sa tjejerna och jag kunde höra deras besvikenhet i rösten när dem gick åt ett annat håll. Jag säger aldrig nej för att vara elak, eller för att jag inte har tid med några minuters klappande. Jag säger bara nej för att Digby har bestämt att det ska vara såhär och jag respekterar honom som den underbara, knasiga individ han är. Digby vill inte bli klappad. Digby vill inte lära känna nya människor överhuvudtaget. Det är ingen idé att jag säger ja till att klappa när jag vet hur det slutar ändå:

Digby blir stressad => Digby börjar skälla => personen/personerna (i det här fallet de tre tjejerna) blir rädda och hoppar bakåt => Digby har vunnit på att skrämma skiten ur dem.

Egentligen har Digby inte något att vinna i den här situationen, mer än att han vet att han skrämt ännu fler människor. Det enda som den här situationen egentligen ger Digby är att han går upp i varv, alltså blir han stressad och efteråt blir han svår för mig att få ned i varv.

Jag önskar att jag hade haft en mer social hund, som varit mer åt Labbe-hållet och velat hälsa när vi får frågan. Jag vet själv hur det var att vara i den åldern och vilja klappa hundar man mötte ute. Jag vet besvikelsen när man fick ett nej och lyckan när man fick ett ja och följdfrågorna. ”Är det en tjej eller kille?” ”Vad heter hunden?” ”Vad är det för ras/raser?”. Jag vet hur det känns. Därför gör det extra ont att säga nej, när jag vet att min hund inte vill hälsa. Hade det varit upp till mig, om jag haft en mer social hund än vad jag har, så hade de självklart fått hälsa idag. Men nu har det blivit så att Digby får bestämma och han har fått säga ifrån alldeles för många gånger förut att han inte vill hälsa. Och jag kommer alltid respektera hans nej i den här situationen. Jag vet hur mycket stress och ångest det ger honom. Jag vet att det inte ger honom något positivt överhuvudtaget. Och varför ska jag utsätta min hund för något, som i hans värld, bara är negativt, ångestfyllt och en ren jäkla mardröm? Han vinner ingenting på att jag säger ja!

Man kan jämföra detta med att en främling kommer fram till dig och säger ”Åh, hej får jag ge dig en kram?” och du säger nej, men främlingen kramar dig ändå. Precis så är det för Digby. När man säger ja till att någon får klappa honom, så generar det precis samma känslor hos honom som för dig i ”främlingssituationen”.

Jag skulle ha kunnat göra en hel utläggning om varför de tre tjejerna i 12-årsåldern inte fick klappa min hund. Jag kunde ha sagt att han är osäker, inte tycker om människor, är i träning pga rädsla för människor för tillfället, är rädd för människor eller helt enkelt inte vill bli klappad. Men till vilket pris? Huvudsaken är att Digby slipper konfrontationen med främmande människor och dem blir besvikna oavsett vilken anledning det finns till att dem inte får klappa min hund.

/ Melanie