Älskade Zorro... jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Det är svårt att finna ord just nu. Igår tog vi det jobbigaste beslutet man får göra som hundägare – att låta vår älskade Zorro få somna in. Han har varit sjuk en längre tid, men alla prover var normala. Det enda som återstod var att det troligtvis var små tumörer som inte syntes på ultraljud eller röntgen. Och det låter ju ganska troligt, med tanke på att allting på blodproverna var normalt. Till en början åt han kortison, men den senaste månaden har han inte ätit det eftersom han började dricka och kissa väldigt mycket. Då slutade vi med det, men drickandet och kissandet avtog inte. Men det var inte bara det som ”avgjorde”, utan han var också tröttare, hängigare och inte längre sig själv. Han var helt enkelt inte den Zorro han brukade vara. Inte längre den busen han brukade vara.
Trots att han var varit sjuk sen i våras, så fick han ändå en väldigt fin sommar. Han var med på Getterön och semestrade och hade en massa bus och mys ute på balkongen och i trädgården under många soliga dagar. Igår fick han en mysig promenad med mig, bara han, jag och en massa Pokémon... Vi gick lite på Ängen och lite i skogen, det mesta fick han gå lös och han älskade det. Lite sol bjöd vädret också på och en lagom temperatur för promenad.
Älskade Zorro, du är så älskad och så saknad. Evigt älskad och evigt saknad – men alltid i våra hjärtan. 12,5 fina, härliga, roliga, mysiga år fick vi tillsammans med den bästaste Gosegossen som finns. 12,5 år av ren kärlek! Och alla minnen finns kvar, alla fina, mysiga minnen. Men fy fan vad du är saknad <3
/ Din familj - vi älskar dig för alltid, finaste Gosegossen <3 Du finns alltid med oss!
