Idag gjorde jag och Digby flera grejer på resan mot en lugnare vardag. Vi testade att köra lite godissök i gräs på förmiddagen, något han redan är ganska duktig på om han väl vill. På eftermiddagen tog vi en ganska lugn promenad. Den hade varit helt lugn om det inte varit för att vi mötte en person med hundar, var tvugna och vända och sedan kom det ett möte från andra hållet också. Då var det inte mycket att göra, utan fick mest hålla i Digby. Det är svårt (för mig) att bryta vanor som funnits i snart sex år. Det kändes som ett misslyckande för mig, men samtidigt kan inte allting fungera felfritt redan från början. I början av promenaden funkade dock godis i gräset när vi såg en hund väldigt bra. Han såg hunden, jag uppmuntrade "sök" och han sökte godis i gräset. Vi körde lite skvallerträning på hunden vi såg också. (Läs mer om vad skvallerträning är här.) Även på människor har vi börjat köra skvallerträning igen, han fattade ganska fort där men har fortfarande en del finslip kvar.

På kvällen fick han sin mat i godisfilt igen. Han håller på med filten i säkert 30-45 minuter innan han säger att han är klar. Dock är han ganska smart och lyfter på filten, för han har förstått att en del av maten trillar ut då... Gäller för mig att hitta ett sätt som gör det svårare för honom att få ut så mycket mat på en gång - ja, matte ska ju självklart utmanas också ;) Lite senare körde vi lite handtarget, som en del av hans träning med att hälsa på främmnade människor. Med mig så funkar handtarget okej. Dock vill han gärna sätta sig i fotposition, eftersom vi använt det, att följa handen, en del i det sammanhanget. Ska jag skicka honom att hälsa på mamma, genom att säga "hälsa" och mamma sträcker fram handen så vill han hellre hämta något att ge mamma. Ordet "hälsa" är väldigt likt kommandot "hämta" som han redan kan och det betyder ju att hämta närmaste och roligaste sak han kan hitta... Men övning ger ju färdighet och jag kan vara ihärdig, precis som Digby kan.

Redan efter godisfilten, eller kvällsmaten kanske man kan säga istället, så verkade Digby nöjd. Att vi tränade lite handtarget var mer en bonus och också lite för att testa och se hur vi kan gå vidare med det. Han verkade otroligt nöjd efter sin matstund med filten, som sagt var. Efter maten så låg han och vilade och ikväll vandrade han inte särskilt mycket mot tidigare kvällar. Kanske är stressen på väg ner lite i alla fall? Man kan ju hoppas det, för hans skull speciellt. Men ännu är en lång väg kvar att vandra till en vardag med mindre stress för Digby...

 

/ Melanie