Idag är det en stjärna som lyser klarare än den andra på min egna stjärnhimmel - den röda stjärnan med vita kanter. Digby, såklart! Digby är min stjärna, min fina röda stjärna. Axel är en diamant - en oslipad diamant, som är under polering. Han är fin med det behövs lite polering, träning, innan han är helt perfekt. Digby är inte heller perfekt, han är också under ständig utveckling - kanske lite som en stjärna på himlen.

 

Men Digby - vad är det som händer med den här fantastiska stjärnan...?! När ska han sluta imponera på mig? Förhoppningsvis aldrig, för det jag ser just nu bara älskar jag! Jag vet att jag skrivit om Digbys hundmötesproblem här tidigare - han är som bekant ganska tokig i andra hundar. Och med tokig menar jag att om det finns en annan hund i närheten, ja då finns inte jag alls i hans värld. Godis är också uteslutet. Han vill bara fram till hunden, allting annat är liksom skit samma. Han ska fram till varje pris, punkt. Men de senaste månaderna har det här vänt lite, sedan september har det liksom mer gått åt andra hållet. Jag börjar faktiskt bli rolig, enligt Digby! I oktober var en av gångerna då han visade att "mamma är faktiskt ändå lite roligare än dem där hundarna där borta". Och idag visade han det igen. För det första har han börjat ta ögonkontakt väldigt fort på promenaderna numera - och det är en fin ögonkontakt, som inte är konstant men han vill ändå ha koll på mig mer än tidigare. Om jag tänker tillbaka, så var han inte alls såhär i våras eller ens i somras. För det andra, så går hans svans i ett numera på promenaderna. Han är en glad hund - herregud, han är ju en retriever och dem kan väl inte vara annat än glada! -, men han är aldrig sådär glad under promenaderna - det har han inte oftast tid med om han ska ha tid att både nosa och tagga på andra hundar och stirra upp sig på människor som går för nära oss, ur hans perspektiv sett... Men nu går liksom svansen hela tiden, han har en sån glädje och en helt annan energi när vi är ute. Han vill ha fin kontakt med mig, frivilligt. Han vill vara mig till lags, han vill - han bara vill allt, helt enkelt! Och med hundar han ser på promenaden börjat det bli lite likadant - han vill vara mig till lags, inte fram till andra hundar på samma sätt längre. Det är klart stressen sitter i fortfarande när han ser hundar, han börjar med sina hopp och skutt som han alltid gör när han ser en hund - men den största skillnaden är att det faktiskt går att bryta honom innan han får ett utbrott! Idag körde jag med "Dig", hans mest använda smeknamn, följt av en snurr och lockande med godis där jag får med mig honom runt i snurren - funkade felfritt alla gånger!! Han fick titta på hundar, vi stannade till eller saktade ner lite när vi passerat en hund - med en omväg såklart, så vi passerade inte nära utan oftast med ett hus eller något emellan så han inte fick se hunden ordentligt - så fick han titta på hunden, men jag lockade med godis innan han fick möjlighet att stressa upp sig mer. Titta på hund ska vara lika med att titta på mig också - skvallerträning. Egentligen borde jag kanske klicka in det här, men då tror jag lite att fokuset på Digby som jag hade idag försvinner eftersom det blir en grej till att hålla reda på. Jag är bara nöjd att jag faktiskt kan få någon slags kontakt med denna tidigare okontaktbara och icke samarbetsvilliga Tollare!

 

Vad beror det här på då? Den här ganska plötsliga förändringen? Det är såklart svårt att säga - jag kan tyvärr inte läsa Digbys tankar, för då hade jag redan löst det här problemet när det uppstod för sex år sedan! När jag skrev inlägget i oktober hade jag mina teorier, mest om allergisprutor eller Axels inflyttning i huset. Nu kan jag såklart inte veta om det här stämmer, men jag tror mest att det beror på att Axel flyttat in här. För när Axel kom in i bilden, blev ju Digby tvungen att kämpa mer för min uppmärksamhet - för om han inte gör det, ja då kommer ju Axel ta över mig helt och hållet. Och Digby är inte dum - han märker ju det här, såklart. Så jag tror helt enkelt att det är Axels förtjänst att Digby är mer kontaktstökande nu! Jag får hoppas att det är så enkelt, i alla fall. En sak som är säker, är att det bara är att fortsätta jobba med Digby nu. Jag förväntar mig självklart inte något mirakel, för Digby kommer nog aldrig kunna gå på kurs med andra hundar i samma rum och tävla är helt klart uteslutet, men jag tror att vi kan få många fina år med massor av mysiga promenader om han börjar välja mig mer. För det jag såg idag visar potential, att där finns något fint att jobba på. Nästa steg, som jag också testade lite på Digby idag, är att han ska kunna sitta och titta på hundarna på avstånd. Idag visade han att han inte är där riktigt än, men heller inte särskilt långt ifrån det heller om han fortsätter på samma väg som idag. Det jag tar med mig från idag är den där otroliga wow-känslan som bara infinner sig när det går så bra som det bara kan gå :) För mig var den promenaden jag och Digby gick idag den lugnaste på länge - det var en perfekt promenad, i mina ögon. Många andra hade kanske inte tyckt det var en mysig och bra promenad, men jag jämför ju hela tiden med hur han brukar vara annars.

Och Axel... ja, jag och han jobbar på med det han behöver träna på. Just nu är det mest ensamhetsträning han behöver träna på, men han tycker inte det är kul och det är en hel del skällande. Det är klurigt med ensamhetsträning, eftersom Digby aldrig behövde det i den utsträckningen. Han bara flöt in i flocken och så var det bra med det, ungefär. Axel kräver däremot ganska mycket mer än så och då blir det en del klurande för min del. Men vi försöker så gott vi kan! Förutom det så tränar vi såklart roligare saker också. Just den här veckan har jag kört lite repititioner med honom - sitt, ligg, stå och tass. Tass är det nyaste han lärt sig - och troligtvis också det gulligaste han kan! Med de små söta nalletassarna han har, kan det inte bli så mycket annat än gulligt. En hel del uppställning har det blivit också - och wow, vad han stå lillkillen! Till MyDog i januari kommer han kunna stå sjukt snyggt, hoppas och tror jag :D Han står så otroligt stilla numera, sen vet jag inte hur rätt han står - men han står faktiskt stilla även utan godis vid munnen och det är framsteg! Förutom att stå fint, så hämtar han också en "dummy-liknande" leksak och lämnar av väldigt fint. Han kan till och med nosa upp den om jag lägger den så att den inte riktigt syns, men inte är helt gömd heller. Han älskar det!

 

/ Melanie