Idag blev lite annorlunda än tänkt, men ändå väldigt, väldigt bra. Axels äventyr blev av, men Digbys blev uppskjutet till en annan dag lite längre fram. Axel var på äventyr på Travbanekliniken, som hade öppet hus eftersom dem byggt om lite :) Vi cyklade dessutom dit, mamma och jag, så Axel fick för första gången åka cykelvagn på riktigt! En hel del skällande i början, men efter bara några minuter så tystnade han och satt tyst och snällt i vagnen resten av biten. Det är ca 5-10 minuters cykeltur till Travbanekliniken, inte så långt och Axel satt faktiskt tyst det mesta av den sträckan - då blir man stolt som mamma :D

 

Att vara i djurkliniksmiljö var sjukt bra miljöträning för lille Pumin, där var en massa främmande människor & hundar och det är en helt annorlunda miljö! Och lite tipspromenad och rundvandring för oss tvåbenta. Axel var lite skeptisk till att gå runt på hästavdelningen, men det gick bra ändå. Vi har (tyvärr, kanske man ska tillägga) varit ganska mycket på Travbanekliniken, men nu fick vi dels se hästavdelningen och dels se operationsrum, det nya besöksrummet och dagstallet. Axel var hela tiden helt lugn med allt det här, han bara vandrade med - skällde lite på hundar ibland, men mutades med godis och uppmuntrades att ta kontakt med mig istället. Han är så otroligt duktig, bara lägger sig ner och slappnar av när det inte händer något särskilt - även om det var mycket folk omkring oss. Snacka om att Axel varit trött efter det här ;) Men såklart finns det alltid tid och energi för bus med storebror, något som blivit lite av en favoritaktivitet för såväl Axel som Digby!

Axels vikt idag är 6,2kg, förra gången jag vägde honom vägde han runt 5-5,5kg, och häromdagen mätte jag honom till ca 37 cm i mankhöjd, förra gången jag mätte honom var han runt 34cm, så han växer på alla håll och kanter! Och fyra pirayatänder är numera tappade - så på den fronten går det också ganska fort fram. Skönt, hälsar Digby, så man slipper få en massa rivsår på halsen!

Eftermiddagen blev som sagt lite annorlunda och vi ägnade oss istället åt lite promenader, vilket ibland är ett äventyr i sig självt. Axel gick promenad tillsammans med Kajsa och hade Zorro som sällskap på lite avstånd. Busig som Axel är, så tycker jag att han måste lära sig att kunna gå normalt med en annan hund. Det är lite bus i början, men han lär sig kvickt och inser att bus inte är okej på promenad. Jag litar på Kajsa, jag vet att hon säger till på ett snällt men bestämt vis om det blir för mycket. Det är inte alltid Axel lyssnar och ibland får jag också säga till honom att det räcker. Min åsikt är dock att en valp lär sig bäst om det är en hund som säger ifrån att "nähä du, nu räcker det!" Det är därför jag försöker att inte blanda mig i när det gäller små "konflikter" som dessa, men när han inte förstår så får jag liksom förstärka det som den andra hunden försöker säga.

Efter att Axel, Kajsa & Zorro fått sig en liten promenix, tog mamma Zita och jag tog Digby och så gick vi en runda med dem också. Och jag måste skryta om min duktiga Räv också - för idag var han en riktigt stjärna! Han är såklart ofta en stjärna i min värld - han är ju min älskade, röda guldklimp - men idag förvånade han mig. Digby har, som många som följer oss här kanske vet, problem med hundmöten - han är väldigt oberäknelig, ena gången blir han helt "utom kontroll" och är kontaktbar, skäller, gormar, tjuter så som bara en Tollare kan osv. Nästa gång kan han vara kontaktbar och nästan hellre ta kontakt med mig än att se hunden vi möter. Avståndet han ser hunden på spelar inte någon roll - han blir lika galen oavsett om det är 3 meter eller 100 meter mellan oss och hunden. Idag visade han kontaktsökande i princip hela promenaden, något jag inte riktigt haft så mycket av innan. Och han hade en sån glädje! Ja, en Tollare är ALLTID glad - det trots allt en retriever med rätt mycket iver - men idag var det en annan glädje. Det var som att han glänste, som ett lyster över honom - det var på ett annat sätt. För trots att Digby är en extremt glad hund, som är med på det mesta man vill hitta på, så viftar han inte mycket på svansen när man promenerar. Idag hade han inte långt till svansviftningar, kan jag säga! Svansen gick inte hela tiden, men den gjorde fler viftningar än vad den brukar göra. Och så en otroligt fin ögonkontakt på det, vad mer kan man begära? Jo, ett 90% felfritt hundmöte kanske - eh, ja tack säger jag då! För hundmöte fick vi, jag såg hunden på långt avstånd och långt innan Digby hade sett den så vi tog av lite tidigare än jag tänkt. Vi gick över en bilväg och precis efter vi gått över får Digby syn på hunden. Han gör sina vanliga hopp och skutt, men jag får faktiskt kontakt med honom i rätt tid och han väljer mig istället - han väljer mig istället! Jag blir såklart förvånad, men i all glädje som blir när han faktiskt väljer mig glömmer jag bort det och fokuserar på att berömma honom med massor av godis och underbara ord. Jag lät honom se hunden igen, men stoppade honom innan han fick chansen att stressa upp sig mer. Och han tar kontakt med mig igen....!? Jag är fortfarande förvånad - det här känns inte riktigt som en promenad som Digby brukar ha. Förvånad, men otroligt glad och stolt.

Mina funderingar går direkt till allergisprutorna vi har gett sedan i våras. Är detta äntligen ett resultat av dessa dyra sprutor? För isåfall känns dem verkligen värda sitt pris! Digby har faktiskt inte ("peppar, peppar ta i trä") haft särskilt mycket allergibesvär de senaste månaderna. Visst är han lite röd i både ögon och öron ibland, men man kan faktiskt inte förvänta sig mirakel. För vissa funkar allergisprutor, för vissa funkar det inte alls. Det är klart jag hela tiden hoppas på att dem ska hjälpa. Det hade varit skönt att i framtiden slippa gå till veterinären mer än vid vaccineringar - dem känner till Digby, hans personlighet och tjutande skall alldeles för väl på Travbanekliniken... Eftersom jag vet att stress och allergi går lite hand i hand, tänker jag att hans stressnivå kanske gått ner i och med att vi kommit ganska långt på allergivaccinationen nu. Han får numera bara en hel spruta i månaden, i början var det mindre doser och oftare. Eftersom det kan ta upp till 2 år innan man märker någon skillnad på sin hund, så är det såklart svårt att säga om vaccinet funkar - men det kan ju gå fortare än 2 år innan man märker skillnad.

En annan fundering är om det är Axel som påverkat Digby på det här sättet. För även om jag inte (i alla fall medvetet) "skjuter undan" Digby, så märker jag att Axel är en sådan hund som gärna kommer nära en - trycker sig emellan, sätter sig i knäet osv. Digby är osäker, försynt och inte gärna den som tränger sig emellan och detta kan ju såklart göra att han känner sig undanskuffad, även fast det inte är jag som skuffar undan honom utan snarare han som inte vågar sig fram alltid. Då tänkte jag att Digby kanske älskade promenaden idag för att han äntligen fick han sin mamma helt själv och därför uppskattade han det så mycket att andra hundar inte var värda lika mycket idag som min uppmärksamhet var. Mamma sa att det kanske kan vara så att Axel "uppfyller" Digbys behov av lek och därför är andra hundar lite mer ointressanta än innan. Eller, för att bli lite negativ, så var det här bara en "bra dag" för Digby och därför var jag mer intressant än ett hundmöte. Eftersom Digby är så oberäknelig, är det svårt att säga vad och varför något påverkar honom eller inte påverkar honom. Han har haft bra perioder tidigare, där han är mer kontaktbar, mer samarbetsvillig och mindre hundintresserad, men när de går över återgår han till att vara mer "instängd i sig själv", alltså mer okontaktbar, mindre samarbetsvillig och mer hundintresserad. Det är bara så stress fungerar, olika saker som händer i Digbys omgivning påverkar honom och gör honom mer eller mindre stressad under olika perioder i hans liv.

En sak är i alla fall säker: här ska fortsättas med ännu mer kontaktträning (som jag tror också påverkar Digbys kontaktsökande den senaste tiden) och försöka att träna hundmöten på den nivån Digby klarar av. Och så hoppas jag att den här vågen av positivitet, glädje och kontaktsökande kommer hålla i sig länge hos Herr Räv nu - för jag gillar det väldigt starkt!

Bjuder på två bilder från dagen som avslutning - en nästan sovande Räv i konstig ställning och en selfie med en Pumi som kanske inte riktigt gillade det ;)