Tillbaka på banan igen
Efter att ha varit sjuk i nästan en vecka och inte velat röra mig mer än vad som är nödvändigt, så var det idag dags att köra igång med lite längre hundpromenader igen. Idag gick jag, Digby och Kajsa en ny runda, där ingen av oss gått innan. Den slutade på fyra kilometer, vilket var långt efter att knappt ha rört på sig under en hel vecka. Och visst känns det också ikväll! Är helt slut i ben, lår och rumpa, haha. Men det ska ju kännas att man kommit igång också!
Dagens runda var som sagt ny för oss. Eller, inte allt, men en stor del av den. Vi kände till området, men har aldrig gått där innan. Det var kul, lite "turister i sin egen stad" typ. Digby och Kajsa njöt, kan man ju säga! Kajsa tycker om att gå lite längre, hon har ganska mycket energi i sin lilla kropp. Ibland är hon nästan mer på än Digby, trots att hon är över 10 år! Än är det krut i henne ;)
Och Digby skötte sig exemplariskt för att vara honom idag. Vi såg två hundar under promenaden. Hundmöten är hans Akilleshäl. Han går i taket (fast det fortfarande inte finns något tak att gå i), han blir tokig och vill fram och hälsa. Han låter så som bara en Tollare kan - han har det där riktiga tjutet, som att något eller någon skulle nypa honom fastän man inte rör honom. Sen blir han delvis okontaktbar, även om det blivit bättre genom åren med hjälp av kontaktövningar. Idag var han dock inte så jobbig, vilket var skönt eftersom jag fortfarande inte känner mig helt frisk än. Han skällde och drog, men det var väldigt lätt att få honom att sitta ner och tigga om godis istället. En gång satte han sig till och med självmant ner, tittade på hunden och sedan på mig för att få godis. Framsteg! Även om det är långt kvar tills problemet är mer hanterbart, så är varje framsteg bra. Minsta lilla.
Och inte nog med att herr Räv imponerade på mig med att vara så medgörlig idag, så valde han att imponera på mig ännu mer. Jag valde att släppa bara honom lös på en raksträcka i "hemmaskogen", mest för att se om han lyssnar på mig eller inte. Det är säkert 2-3 år sen jag hade honom lös i skogen sådär, men mycket har ändrat sedan dess och därför ville jag testa honom nu. Och wow, vilken hund han är! Han gick och nosade lite i gräset, kissade lite och så, men så fort jag ropade "Digby, kom" så kom han! Vad har hänt med min hund? Haha! Han som brukade rusa runt bland träden och inte lyssna, utan man fick hämta tillbaka honom. Vart har den hunden tagit vägen? Som bortblåst! Jag blev chockad, men så otroligt lycklig, när han varje gång jag ropade på honom kom tillbaka till mig. Det är det här jag velat ha hela tiden. Kunna ha honom lös, så han får nosa och bara vara, men att han kommer tillbaka när jag vill. Utan att behöva höja rösten. Utan att behöva hämta honom. Utan att jag får panik för att han inte lyssnar. Men mycket har som sagt förändrats under två-tre år, det märker jag nu. Det ligger mycket träning bakom det här, det ser jag nu. Alla inkallningar vi tränat. Alla kontaktövningar vi gjort. Allting. Han är så mogen nu, min snart sexåring. Mogen, men med barnasinnet i behåll.
Imorgon: åter till verkligheten, då skolan börjar igen efter en veckas påsklov. Och så förhoppningsvis någon längre promenad på eftermiddagen!
Godnatt :)
/ Melanie
Dagens runda var som sagt ny för oss. Eller, inte allt, men en stor del av den. Vi kände till området, men har aldrig gått där innan. Det var kul, lite "turister i sin egen stad" typ. Digby och Kajsa njöt, kan man ju säga! Kajsa tycker om att gå lite längre, hon har ganska mycket energi i sin lilla kropp. Ibland är hon nästan mer på än Digby, trots att hon är över 10 år! Än är det krut i henne ;)
Inte lätt att gå med två starka viljor... ;)
Hon är ganska... egen, lilla Kajsa.
Dem verkade ha väldigt mysigt tillsammans. Digby verkade till och med lugnare av att gå med henne! Eller så var det bara en tillfällighet, det kan man aldrig veta med herr Räv.
Mina fina kompisar <3
Miljöbilder.
Stopp i nedförsbacke - inte lätt med två starka viljor, kan jag säga :P
Utsikt mot E6:an från sagda nedförsbacke.
Digby njöt!
...och det gjorde Kajsa också.
Hahahaha!! Jag kan inte sluta skratta åt den här bilden. Digby ser ut som någon diva, med sina flygande öron. Och Kajsa är bara Kajsa, hon tänker: "Va? Varför stannar vi? Nej, vi kan inte stanna! Kom igen nu dååååååå!".. Kajsa HATAR stopp, hon blir alltid stressad och otålig när man stannar.
Kaninhålor var det gott om, men inga kaniner som tur var. Då hade Digby gått i taket (fast det fanns inga tak att gå i).
Halmstad-flaggorna vajade lite halvstolt, denna ovanligt vindstilla dag på den normalt blåsiga Västkusten - eller Bästkusten ;)
Det syns inte att hon är inne på sitt elfte år (fyllde 10 i december). Lika pigg, glad och energisk som alltid. Världens sötaste, finaste och bästaste Kajsa.
Och att han den där Räven blir sex år till sommaren, ja det är helt ofattbart! För mig kommer han alltid vara en liten bäääbis <3
Här kommer vi definitivt gå fler gånger!
Och inte nog med att herr Räv imponerade på mig med att vara så medgörlig idag, så valde han att imponera på mig ännu mer. Jag valde att släppa bara honom lös på en raksträcka i "hemmaskogen", mest för att se om han lyssnar på mig eller inte. Det är säkert 2-3 år sen jag hade honom lös i skogen sådär, men mycket har ändrat sedan dess och därför ville jag testa honom nu. Och wow, vilken hund han är! Han gick och nosade lite i gräset, kissade lite och så, men så fort jag ropade "Digby, kom" så kom han! Vad har hänt med min hund? Haha! Han som brukade rusa runt bland träden och inte lyssna, utan man fick hämta tillbaka honom. Vart har den hunden tagit vägen? Som bortblåst! Jag blev chockad, men så otroligt lycklig, när han varje gång jag ropade på honom kom tillbaka till mig. Det är det här jag velat ha hela tiden. Kunna ha honom lös, så han får nosa och bara vara, men att han kommer tillbaka när jag vill. Utan att behöva höja rösten. Utan att behöva hämta honom. Utan att jag får panik för att han inte lyssnar. Men mycket har som sagt förändrats under två-tre år, det märker jag nu. Det ligger mycket träning bakom det här, det ser jag nu. Alla inkallningar vi tränat. Alla kontaktövningar vi gjort. Allting. Han är så mogen nu, min snart sexåring. Mogen, men med barnasinnet i behåll.
Imorgon: åter till verkligheten, då skolan börjar igen efter en veckas påsklov. Och så förhoppningsvis någon längre promenad på eftermiddagen!
Godnatt :)
/ Melanie
Kommentarer
