För mig känns det på något sätt lättast att gå vidare genom att träna med hundarna, oftast blir det Axel eller Digby. Så de senaste kvällarna har fått bli lite hundträning mestadels med Axel, men Digby har också fått göra lite. Och promenader, såklart. För det är alltid skönt att komma ut en sväng, även om det känns tungt. Axels träning har mest fått bestå av apportering, vilket han är sjukt duktig på numera! Han apporterar sin mjuka "dummy" och nu även apportbocken. Hans avlämningar är inte perfekta än, men han verkar förstå att han ska lämna den "typ i mattes hand" (om det så ska vara lite snett bakifrån så apporten snarare hamnar på handleden än i handen...) - och det är ju alltid något :)

Sen har Axel även fått snygga till sin uppställning inför My Dog nästa vecka - och wow vad jag tycker han står snyggt. Och domarna måste väl ändå hålla med mig.... eller? ;) Nja, kanske inte - men min åsikt är i alla fall att han står jäkligt snyggt! Det som kanske kan komma att göra det lite svårt på utställningen är väl delvis mina nerver, men även att det kommer vara en massa nya människor, nya hundar, nya dofter och en massa, massa konstiga ljud som kan göra honom lite osäker. För i övrigt tror jag inte att han kommer missköta sig, utan det är mest mina nerver vi får försöka hålla styr på. Och han är ju bara ung än, nyss 6 månader fylld, så kraven är inte så stora på honom från min sida - och eftersom utställning är så nytt för oss båda ställer jag inga krav på honom. Om han står still länge blir jag glad, men gör han inte det så är det också okej. Hemma står han i alla fall väldigt fint. Vi har kommit så pass långt att jag kan ställa upp honom sittandes på knä, för att sedan ställa mig upp när jag ställt upp honom snyggt och sedan kan jag stå framför honom så att han tittar på mig. Sedan första gången vi var på ringträning i oktober har han verkligen fått en jättefin uppställning måste jag säga. Och även då - första gången - gick det fort fram, men sen har jag bara fortsatt att träna och använt klickern (vad skulle jag gjort utan den?!) också. Och att klicka in det har verkligen funkat sjukt bra - han står ju stilla numera när jag säger "stå" och använder handsignal, enda tills han får "varsågod" och nästa handsignal! I det här ger han verkligen "wow"-känsla. Hoppas som sagt domarna får samma "wow"-känsla... ;)

 

Digby har de senaste dagarna fått fortsätta sitt projekt "hålla tassen i munnen". Fråga mig inte vart den här konstiga idén kom ifrån - för det vet jag ärligt talat inte alls - men jag har haft en idé länge om att "vad kul det hade varit om Digby kunnat hålla sin egen tass/sitt eget ben i munnen, apport med eget ben liksom". Vi har testat detta innan, men han har aldrig riktigt velat. Vad konstigt att han inte velat hålla sitt eget ben i munnen, eller hur.......? ;) Ja, det tycker Digby i alla fall - "du är bra galen du, mamma", säger blicken han ger mig när jag håller upp vänster framben och ber honom hålla det... Senast vi tränade detta insåg jag att hans ben passar i en toarulle, utan att den sitter åt för hårt runt benet - och toarullar älskar han, de tuggar han gärna på och alltså håller han gärna i dem. Och när vi tränade nu i dagarna insåg jag att en toarulle kan man ju klippa av i smalare remsor, som fortfarande passar kring benet och fortfarande uppmuntrar honom till att hålla i benet. Och det var så vi fortsatte träna "hålla i sitt eget ben", så till slut bara klickade det även utan toarulle runt benet! Jag fick dock hjälpa till lite genom att "låtsas sätta på toarullen", genom att dra håren mothårs på benet - bara själva känslan av att "det är något där på benet som jag ska hålla i" gjorde att han tog tag i benet. Sen blev det att jag fick backa bandet lite för honom någon gång, då han helt tappade allt och då åkte toarullen på en stund igen. Men nästa kväll körde vi bara lite repitition med en liten del av toarulle på benet och sedan åkte den av och byttes ut mot "mothårs-metoden" - och sedan behövdes knappt ens det efter en stund! Han håller inte i sitt ben länge - och det övergår ibland istället i det mer rotade trickset "usch" (skäms) - men han gör det och jag är så stolt! Nu är bara att fortsätta utveckla det, genom att få honom att hålla i benet längre och längre tills jag säger "tack" - men gud vad denna hunden kan göra mig stolt. Ikväll gjorde han mig dessutom extra stolt, när vi var ute i mörkret och jagade Pokémon och han hade en fin kontakt hela tiden. Sen fick han göra en av sina favoritaktiviteter också - tassa på allt möjligt man hittar ute. Stenar, träd, staket, lampposter, cykelställ - ja, you name it! Jag ger kommandot "tassa på" och så tassar han på det närmaste (förutom mig) som han hittar - min röde guldklimp :) Lite roliga Pokémon hittade vi också - tack, Digby ;)