En arbetsmyra och en hund med ångest
En bild på mina två hjärtan för någon vecka sedan, innan Axel blev klippt - numera ser han mer vuxen ut ;)
Igår kväll var på ett sätt riktigt härlig. I alla fall till att börja med, åtminstone för Unge Herr Pumi, men sen övergick det mer i ångest och panik för Mister Tollah under senare delen av kvällen.
Axel fick sig ett jätteroligt och utvecklande träningspass. Och jag börjar undra: "om han kan det här vid sex månader, vart kommer vi då vara om ett år?!" Herregud, vad den här killen kan lära sig - och det snabbt! Han är helt jäkla fantastisk, det måste jag ändå säga. Vi körde apportering igår. I förrgår började jag använda apportbock i trä istället för den mjuka leksaken han hittills apporterat. Ett nytt material och en lite tyngre sak att försöka apportera. Det var lite som att börja om från början, vilket jag glömt eftersom det är länge sedan Digby var i det stadiet - han apporterar numera nästan allt man erbjuder honom, men även han har ju varit där en gång i tiden. Axel kan ju själva momentet, även om det ännu är till stor del kommandolöst, men när det kom in en ny grej så var vi lite tillbaka på ruta ett. Första steget blev att få honom att själv vilja ta i den, så jag belönade minsta lilla dutt med nosen på apporten. Efter det passet var han nog lite klokare på vad jag ville men ändå inte med mig fullt ut.
Igår tog det FEM minuter, sen plockade han SJÄLV upp apportbocken från marken och kom med den emot mig! Han är inte bara söt och go, han är också så jäkla duktig, rolig att träna med och rentav helt jäkla fantastisk! Så då utvecklade jag det hela med att han fick vänta i köket, medan jag la den i hallen där han inte såg den från där han satt men om han gick ut där så såg han den direkt. Och såklart fortsätter den här killen att briljera: springer rakt ut i hallen, kommer tillbaka med apportbocken och direkt fram till mig! En överlycklig, konstigt lyckopipande matte kastar godis omkring sig - och en nog ännu lyckligare Axel suger glatt i sig allt godis som en dammsugare. Kan man vara annat än stolt över den här killen?
Inte nog med att han var duktig i den här träningen, så funkade lite ensamhetsträning på kvällen utmärkt också. Han fick vara på nedervåningen i en timme, medan mamma och jag satt på övervåningen och kollade på TV. Visst är det en del gnäll från Unge Herr Pumi emellanåt, men ett enkelt "Axel, nu räcker det - gå och lägg dig" från mig får honom att tystna. Och under den timmen kom pappa hem också, vilket var en störning för Axel men han redde ut det ganska bra med bara en liten tillsägelse igen från mig. Det fick räcka för dagen! Fick också höra av pappa att Axel faktiskt är relativt tyst numera när jag lämnar hemmet - och det måste jag ändå säga är ett stort framsteg. Innan har han alltid "skrikit", skällt och gastat när jag gått hemifrån, men det är skönt att höra att han börjar lugna sig där också. Åldern kanske gör sitt också, han fyllde ju ändå sex månader häromdagen. Och jag säger det igen: kan man vara annat än stolt över den här killen?
Annat var det för Räven igår. Efter att ha haft en lugn och mysig dag, fick han tyvärr avsluta sin kväll i en del ångest och panik med det största ångestanfallet han har haft. Jag är inte helt säker på om hundar får ångest på samma vis som vi människor, men jag kallar det för ångestanfall eftersom det är mest det de liknar. Han har bara haft såhär allvarligt max två-tre gånger innan och det som utlöser det är alltid samma grej: lille Staffan-kanin stampar. En eller två stamp klarar Digby oftast av utan större problem, mer än att han går upp och vandrar lite - men han går och lägger sig när jag säger till, med ett högt, missnöjt stön som följd vilket är väldigt typiskt Digby. Jag tror här det uppkom för ett par år sedan vid något jordskalv, då Staffan stampade rejält och Digby blev ordentligt skrämd. Sedan dess får Digby panik när Staffans stampande går lite "över styr". Men det som är mest tur, är nog hur Digbys första steg i hantering av sin ångest är - han kommer alltid till mig. Han visar tydligt att han är rädd, att något är fel och då kommer han till mig för att han alltid fått göra det. Jag skulle aldrig ömka honom, men jag har alltid hjälpt honom att komma igenom svåra situationer. I det här fallet får han sitta i mitt knä, ligga bredvid mig i sängen eller så lägger jag mig bredvid honom i sin säng - lite beroende på vad jag gör för stunden. Ikväll fick han sitta länge i mitt knä, sedan gick jag med honom till sin säng och så låg jag där en stund hos honom tills det kändes okej för honom.
Det värsta med den här ångesten för honom är att han börjar skaka, för han är så rädd. Igår kväll skakade han så att det var synligt på långt håll. Digby är inte den som överdriver, så när han skakar så mycket så att det syns så är det allvar och det har jag fått lära mig. När han legat nere i sin säng, efter att ha legat en lååååång stund i mitt knä och skakat otroligt mycket, ett tag började han dessutom flåsa - ännu mer stresstecken. Men efter ännu en stund var han lugn igen och låg och sniffade sött på sin egen rumpa, som han gör när han är nöjd med tillvaron. Anledningen till att Staffan stampar är ofta om det finns ljud som stör honom, men jag har inte hittat något särskilt ljud som skulle störa honom - några gånger har han stampat mitt i natten, och väckt Digby som i sin tur väckt mig, när jag inte tycker det finns något som låter. Igår var det att min lillebror kom hem med en kompis och det blev lite andra ljud än dem är vana vid. Axel reagerade inte nämnvärt, mer än några små gläfs som han la av med vid tillsägelse.
Som sagt var skulle jag aldrig ömka mina hundar - det tjänar ingenting till. Men det jag mer eller mindre lär dem är att dem kan lita på mig oavsett vad som skrämmer dem. Om dem blir rädda ska dem hellre komma till mig än att rusa iväg i panik, för om dem kommer till mig så löser vi det tillsammans istället. Jag vill vara en vän för dem, ett stöd, en hjälpande hand. Och vänner ställer upp och stödjer och hjälper andra vänner. I de flesta fall räcker det med en godisbit för att få dem på andra tankar, men i andra fall behövs att man bara håller om dem tills dem själva lugnat ner sig. I gårdagens fall med Digby fick han ligga hos mig tills han gått ner i varv, men jag hade lika gärna kunnat sätta mig hos honom antingen med honom upp och ner i knäet eller bara bredvid honom och hållit om honom - för närheten är viktig när dem är rädda, det anser jag. Inte att klappa hunden och säga "såja, såja, det blir bra", utan mer hålla med fasta men ändå mjuka händer på bogarna på hunden och hålla hunden stilla eller krama den mjukt men fast om den tillåter det. Närkontakt stillar paniken och när hunden till slut slappnar av helt kan man släppa den. Alternativt kan man sitta med hunden i "ryggsäcksställning", vilket innebär att hunden ligger med ryggen i ens knä och man håller om lätt med armarna under armhålorna på hunden och runtom hundens bröst. Som en kram, fast bakifrån.
Idag har Axel fått lite ensamhetsträning igen, men idag blev det lite bakslag med mer gnäll och en del skällande. Men så fort han lugnat sig gick jag ner till honom igen, utan att säga något, och efter en stund lämnade jag honom en stund igen. Jag blir på det sättet hans belöning, att jag finns i rummet blir hans belöning helt enkelt.
/ Melanie
Kommentarer
