Ikväll känns allting okej, allt känns som att det bara har klaffat som det ska under dagen och ikväll. Lite jobbigt och lite jobbigt dit, men allt som allt känns det ändå som att jag är i alla fall lite nöjd med dagen. Allra mest nöjd är jag med mina hundar - mina två fantastiska, härliga, busiga killar; min fina snart 6,5-åriga Räv och mitt snart sex månader gamla Får! Att dessa två aldrig slutar imponera på mig, det är ju konstigt - men det är såklart kul också, för dem fortsätter bara överraska gång på gång.

Men innan jag berättar om själv kvällen med mina två fyrbeningar, tänkte jag berätta lite om veckans träning. Digby inte fått jättemycket träning, men han har mått lika bra för det - han gillar mest att chilla, men uppskattar såklart träning också när det erbjuds. Axel har å andra sidan fått lite mer uppmärksamhet och träning - och det märks att han behöver det för att bli mindre stressad. Det som har stressat Axel mest den senaste tiden är ensamhetsträningen. Just nu testar jag metoden "om du är tyst så blir din belöning att du får umgås med mig en stund", samt att säga "gå och lägg dig" (=gå in i buren) när han gnyr eller skäller. Och skäller, ja det gör han mycket. Skäller och är stressad - han har separationsångest, det syns tydligt. Men förutom ensamhetsträningen har Axel hjälpt mig att fånga lite roliga Pokémon i Pokémon Go också - turhunden, med honom fångar man alla Pokémon man vill ha ;) I veckan har vi också börjat med handtarget - och det går fort fram med den här Pumipojken! Idag var andra gången vi tränade det och nu kan han redan söka sig till handen i rörelse när jag står upp - bara att fortsätta bygga på det där :) Vi kommer ha stor nytta av handtarget framöver, det kommer väl till pass i många sammanhang. För den som vill läsa mer om handtarget och target i allmänhet, kan man göra det här.

 

Under veckan var vi också i rastgården för första gången. Där fick Axel försöka leta godis i träd, men han var inte så intresserad av det just då. Han ville hellre springa runt, runt, runt, runt... och det var tyvärr svårt att fånga på bild ;)

 

För att berätta om idag och ikväll, nu då, så har Axel varit den snällaste killen man kan tänka sig ikväll. På eftermiddagen var vi ute en sväng och gick samt tränade lite följsamhet i koppel. Axel börjar verkligen förstå att det inte hjälper att dra, utan det är bättre att kolla på matte istället - för då vinner man ju godis! Men vi har fortfarande en liten bit kvar på det momentet. Jag tränade också på att han inte ska dra eller triggas på gräs, vilket idag är det underlag han blir som busigast på. Och det är inte ens gräs som prasslar, som det i skogen gör - det han brukar köra Pumifnatt på i skogen ;) Det räcker att det är en gräsmatta - han går igång direkt. Men det vill jag få bukt med - och jag tror det börjar bli ganska bra kontroll på det nu :) På kvällen tränade vi handtarget och ensamhetsträning. Ensamhetsträningen går som sagt var just nu mest till som jag skrev innan - "om du tystnar får du mig som belöning". Jag har testat att lämna honom med en Kong fylld med mat - men när den är slut, ja då går han ju tillbaka till skällandet och då känns det som att vi är tillbaka på ruta ett igen. Jag tror verkligen på metoden med "om du tystnar får du mig som belöning", men det känns som att jag försökt med det ett tag och att det inte direkt gett något resultat - förrän ikväll. Jag vill liksom inte säga för mycket egentligen, men fan vad jag är stolt över mitt lilla Får ikväll! Det var en del gnällande emellanåt och något skall, men för att vara Axel var det inte alls mycket. När han gnällde eller skällde sa jag bara "Axel, nu räcker det! Gå och lägg dig!" - och så tystnade han. När jag sedan gick in i rummet, ja då låg eller satt han i sin bur och väntade snällt och tyst. En av gångerna hade han till och med en leksak mellan framtassarna - är inte det ändå ett stort framsteg?! Han har inte ens varit intresserad av sina älskade leksaker när han varit ensam innan, men nu börjar han visa intresse för dem - om än endast lite intresse för tillfället - när man lämnar honom.

Är det här ett framsteg, eller bara en tillfällighet? Jag hoppas på det första, såklart, för det känns som att vi bara tragglar och tragglar och tragglar samma saker hela tiden - på samma jäkla ruta ett, där stampar vi - och jag vill komma framåt nu! Helgen blir hårdträning, helt enkelt ;) Jag kör såklart korta pass med honom - ensam i ett annat rum 5-15 minuter, sedan får han komma in till mig ungefär lika länge eller ibland lite mer. Eftersom han har separationsångest och blir stressad av att lämnas, vill jag att han ska lugna ner sig innan jag lämnar honom igen och därför har han fått vara kvar hos mig en halvtimma ibland. Då hinner han oftast somna lite, men det gör inget - jag ser det som återhämtningstid efter stressande aktivitet. Kroppen behöver vila efter stress. Oftast har jag kört några pass på förmiddagen, sen får han vill fram tills efter lunch och sedan kör vi lite mer på eftermiddagen/kvällen. Det blir kanske inte varje dag i veckan, men så ofta jag kan göra det. Idag var dessutom första gången då han inte var "over-the-top" i stress när jag gick in till honom. Det var inget intensivt pussande och slingrande när jag lyfte upp honom, utan han gav mig bara en nospuss - ungefär som "men hej, är du här?" Han var alltså inte så stressad som innan. Och snälla låt nu inte den här fina eftermiddagen/kvällen med ensamhetsträning vara en engångsgrej - låt det gå framåt nu!

 

Digby fick ett litet träningspass han med ikväll. Efter att inte ha rört skateboarden på ett bra tag nu, tog jag fram den ikväll för att jag inte riktigt visste vad vi skulle träna på annars ;) Och jag valde helt rätt där - det var precis det Digby ville träna ikväll! Alltså, den här killen är verkligen fantastisk - minst sagt. Förra gången vi tränade ganska intensivt, nästan varje dag med skateboarden, var han rädd för den om den hoppade iväg för att han klev för långt fram på den. Ikväll brydde han sig knappt när han stod för långt fram och brädan skuttade iväg - han var på't igen direkt! Digby ger sig inte - han ska göra det här! Älskar den attityden hos honom när vi tränar - "blev jag rädd? Ja. Kommer jag försöka igen? Japp! Ger jag mig? Nähä, du - aldrig!!" Ikväll kunde han till och med följa med i skateboardens rörelser, men jag fick hålla emot för att den inte skulle dra iväg ordentligt och skrämma honom igen. Men wow, han är en stjärna som lös klart ikväll!

 

Båda pojkarna lös som två solklara stjärnor ikväll, måste jag ändå säga! Imorgon kör vi igen - ensamhetsträning, promenix, följsamhet i koppel, skateboard... ja och så lite Pokémon-jagande, såklart; ingen promenad är komplett utan lite Pokémon ;)

 

/ Melanie