Idag var Axel med om sin första mindre operation. Två tänder samt flisor från en tredje plockades bort under narkos. Jag lämnade in Axel på morgonen, vid 8-tiden, och fick hämta honom vid 11:30-tiden efter att veterinären ringt och berättat hur det hade gått och att han var vaken. Han hade vaknat väldigt fort och var pigg och på benen i princip direkt!

Redan i onsdags var vi på första besöket, då veterinären tittade på hans tänder. Fick höra att han är en väldigt trevlig hund, vilket alltid är kul att höra. Djurskötaren som fick träffa honom idag, när jag skulle lämna in honom, blev helt kär direkt - såklart, han är ju bara så himla härlig, pussig och social! Axel kröp upp i hennes famn och busade och myste ordentligt - han gjorde sig en ny vän direkt. Han blev så pass mycket vän att han inte längre verkade bry sig om mig, utan han bet i kopplet som han fick på sig och fortsatte socialisera sig med sin nya vän. Dock var det ju annorlunda när han lämnade rummet tillsammans med djurskötaren och jag fick vänta kvar tills jag inte hörde dem mer. Jag hörde hur djurskötaren försökte locka honom med sig, men att han verkade tveka. Men sen hörde jag dem inte mer, så då lämnade jag rummet och rörde mig hemåt.

 

Alla tänder som drogs ut idag var hörntänder. En av hörntänderna tappade han helt själv utan problem, men efter nästa tand blev det små flisor kvar i tandköttet. Jag lät det gå ett tag, för att se om flisorna skulle trilla ut av sig själv ju mer den nya vuxentanden växte ut - men såklart föll inte flisorna ut. Sedan dess har två hörntänder till växt ut och den ena av dem hade brutits av lite längst ner, så den tyckte veterinären skulle ut på grund av infektionsrisken. Och när han redan är sövd, är det ju lika bra att ta den andra hörntanden också. Den vänstra hörntanden i överkäken ska vi dock hålla koll på, eftersom de inte kunde få ut hela utan risk att skada den permanenta tanden. Så om det blir infekterat så måste han tillbaka, men vanligtvis tar kroppen hand om den eller så stöts den bort.

När jag och mamma hämtade honom tillsammans strax innan lunch var han såklart överlyckligt att se mig - så överlycklig att han inte kunde hålla sig och kissade ner både golvet och mig... Jag var lika glad att se honom, men jag kissade såklart inte ner mig ;) Men att en hund kissar ner sig när den blir glad är inget ovanligt för mig, Digby kan fortfarande göra det om han blir riktigt, riktigt överlycklig - oftast när min lillebror är hemma, eftersom det är Digbys absoluta favoritperson i världen! För att återgå till Axel, så ska han ha smärtstillande om han behöver det men förhoppningsvis räcker det med den dosen smärstillande han fått hos veterinären idag. Hela eftermiddagen har varit fylld av en lite groggy, gnällig Axel som varit trött och fortfarande är nu ikväll. Lite koordinationssvårigheter, men inte så farligt. Ätit har han också gjort, med god aptit som han brukar jag - jag fjäskade dock med lite burkmat, för jag tyckte att "han är ju en liten sjukling idag" ;) På kvällen tappade han dessutom en till tand, en kindtand, som jag innan dess försökt hjälpa honom att få ut eftersom han irriterade sig på den så otroligt mycket. Men vi körde lite kamplek och ojsan, där flög den tanden! Veterinär hjälpte honom dessutom att få ut en annan kindtand imorse, eftersom den var liten och väldigt lös.

 

För övrigt så fyllde Axel och alla hans syskon fem månader igår - tiden går fort, särskilt när man inser att han redan varit min i över två månader då! :O Mitt lilla troll, mitt lilla yrväder - herregud, vad han bara växer och växer och växer... lika mycket i storlek som mentalt! När han först kom hit var han ganska osäker, vilket han fortfarande är men vi jobbar på det hela tiden och han blir bara mer och mer självsäker. Och till storleken, ja där ska vi inte ens tala. Runt 5 kilo när han kom och idag stannade vågen på 7.8! Mankhöjden är väl snart uppe i 40 centimeter, skulle jag tro. Och hans personlighet, den är helt underbar - han får oss ofta att skratta, som den lille komiker han är. Han är en fröjd att jobba med, sina frustrerande skall till trots, och är så otroligt lättlärd. Han är mjuk, snäll och lyhörd, men också otroligt envis och även väldigt busig mellan varven. Det enda problemet vi har just nu - och det som gör mig allra mest frustrerad - är ensamhetsbiten, där har vi inte kommit så långt som jag hoppats. Men vi jobbar på det så gott vi kan! Det är det enda jag ser som jobbigt, allting annat flyter på som det ska tycker jag. Han är som sagt en härlig individ, mysig med alla sina knasiga ljud och en fröjd att träna!

 

/ Melanie