Bussåkning, strandbesök, hunddagisbesök och nya kompisar
Idag är nog Axel ännu tröttare än igår - och är han inte det så är det konstigt. Idag har han fått massa nya intryck, träffat massa nya människor och fått några nya hundkompisar. Och fått höra hur söt han är huuur många gånger som helst!
Lille Axel satt bara på golvet nån minut, medan jag fixade med väskan och så, resten satt han i mitt knä - där han trivdes allra bäst!
Idag åkte vi buss ner till stan och bytte sedan buss för att åka mot Söder och gå ner till Västra Stranden, även känd som Hundstranden. Att åka buss är nytt för Axel, vilket märktes. Han blev lite rädd när bussen kom och för att göra det så smärtfritt som möjligt så bar jag honom in på - och senare även ut ur - bussen. Även om jag egentligen vill att han gör så mycket som möjligt själv, eftersom det bygger självförtroende hos honom, så känns det bäst att göra såhär de första gångerna han åker buss. Efterhand och ju fler gånger han åker, desto mer säker kommer han bli och till slut kommer han kunna kliva på och av helt själv utan att tänka på det. Väl på bussen så satt han i mitt knä - något han inte alltid kommer göra eftersom han kommer bli större, men för att göra resan så trygg som möjligt så fick han sitta i mitt knä hela tiden. Såsmåningom kommer han få sitta på golvet, men just nu kör vi såhär. Han satt och darrade lite smått i mitt knä emellanåt, men annars verkade han ganska okej med att åka buss - satt och tittade på när människor gick förbi i gången, tittade på bussdörrarna som öppnades och stängdes.
På stranden hade vi tur, för vi hade hela stranden för oss själva idag! Det har aldrig hänt när jag varit där tidigare - det brukar oftast vara några stycken människor med tillhörande hundar där. Men idag var det folktomt. Jag släppte inte Axel, eftersom jag inte är helt säker på inkallningen än, men han fick busa bäst han ville i kopplet. Sanden var jättekul, tyckte han, och började direkt gräva och trycka ner nosen i den. Vattnet var också kul, men jag försökte förklara att man helst inte ska dricka det - vilket han inte lyssnade på, såklart :P Han verkade trivas i alla fall!
Så mysigt, så fridfullt!
När klockan började närma sig elva, så drog vi oss uppåt från stranden och styrde mot hunddagiset, som är min gamla arbetsplats. Där fick Axel träffa massa nya människor, vilket han tyckte var spännande och med en ständig nyfikenhet hälsade han på varenda en. Han är så himla lugn hela tiden, så mysig och snäll. Folk som träffar honom kan inte tro att han bara är tre månader - och det är ofta jag inte heller kan tro det, han är så himla lugn för att vara så ung. Men så har han ju sina stunder av bus och han börjar mer och mer försöka "trotsa" (eller kanske snarare testa) mig - "jag vill inte gå in nu, mamma - kom igen, busa med mig" och så kommer det en rad med skall. Oftast funkar det att vissla på honom, eller locka på honom, så slutar han med det han håller på med just då och kommer till mig för att få godis istället, vilket han alltid får när han gör så.
Han var ganska trött, la sig ner och skulle sova lite överallt :P
Vid tolv, när hunddagiset stänger på fredagar, så gick jag och min kompis Helena en liten promenad med Axel och Daisy, som Helena skulle passa. Sedan fick vi låna en av dagisets lekhagar och vara i med vovvarna. Först såg det ut som att det skulle bli bus, men så blev det inte utan dem tog det mest lugnt. Axel grävde lite i sanden, sedan la han sig ner bredvid mig och slumrade. Daisy låg mest och tittade, först bakom Helena och sedan mellan oss två. Daisy och Axel kommer helt klart få träffas fler gånger, förhoppningsvis kanske det kan bli lite bus mellan dem någon gång :)
Snark, snark, säger Axel :)
Efter att ha suttit där ett bra tag, hämtade vi våra grejer och begav oss mot bussen. Vi gick från Söder in till stan, men jag bar Axel bitvis. Vi gick igenom ett gräsparti med en massa klistriga löv som envisades med att fastna i Axels päls, såklart. Det mesta försvann ju mer han gick - ja, när jag fick honom att gå det vill säga. Även därför fick jag bära honom, för han totalvägrade gå med klistriga löv i pälsen. Det förstår jag, men till slut blev han lite för tung att bära (sina endast 5 kilo till trots) så jag försökte locka med honom ändå och till slut gick det! Bra träning för framtiden, tyckte jag, eftersom jag inte alltid kommer kunna bära honom i alla situationer. Han är superduktig, den här lille busen, så snäll, klok och tålmodig!
Och jag trodde att han skulle vara trött, vilket han i och för sig var ett tag, men sedan ville han följa med Digby ut i trädgården. Plötsligt händer det: Axel börjar bita i pälsen på Digbys hals och sen drar dem igång lek! Först är Axel lite osäker, men sen blir han ganska snabbt mer och mer säker och till sist jagade han Digby. Och såklart saknades en kamera att dokumentera denna fantastiska händelse! Dem hade så sjukt kul, men mamma och jag fick stoppa dem för att det räckte för dagen tyckte jag. Bättre det än att någon blir skadad - Digby är ju trots allt 19 kg tung och Axel bara 5 kg och ganska liten jämfört med Digby. Och detta var en bra upplevelse för Axel, tror jag. Att han vågade ge sig på "Den Store Röde" och faktiskt hade lite kontroll över honom, till och med! Var det inte det här jag pratade med Digby om för några dagar sedan: "ge honom några dagar till så kommer du ha världens bästa lekkompis"?! Och så rätt jag hade :D Inomhus har Axel svårt att låta bli Digby ibland - han är lite som en Piraya på Digby, nyps och går efter honom. Men Axel är så enkel att säga till när Digby tycker det blir för jobbigt, så det är egentligen inget problem - det är bara kul att se hur det har vänt från att Digby var ständigt på Axel och nu är det tvärtom ;) När Axel blir större och lite grövre kommer dem kunna ha så jäkla kul ihop, vilket är det jag hela tiden hoppats på: en lekkompis till Digby och en träningskompis till mig! Den här lilla stunden idag gjorde mig så himla glad, inte bara för att Digby äntligen fick sin vilja igenom när Axel äntligen lekte med honom - utan också för att det visar på hur mycket Axel har växt på bara knappt en vecka! Han gör framsteg hela tiden, om än små många gånger, men det här är det största framsteget han gjort den här veckan. Han gör mig stolt hela tiden, mitt lilla svart-grå-vita charmtroll!
Och som om inte det vore nog, så fick han träffa en ny kompis till idag! En liten Chihuahua/Papillon-blandning som ägs av en granne till oss - endast 10 veckor gammal är den och så himla liten jämfört med Axel. Det tog några minuter av att gömma sig bakom mig, innan Axel började leka med framtassarna mot den här lille valpen. Dock fick jag stoppa Axel, eftersom den andra valpen är så mycket mindre än honom och det är lätt att han tassar fel eller så. Men nyttig träning ändå! Lite människoträning fick Axel också, eftersom ett barn och en annan granne var där också och då hälsade Axel fint på dem.
Axel har haft en väldigt händelserik, lärorik och mysig dag, tycker jag. Han verkar nöjd också. På kvällen har vi mest tagit det lugnt, inte gjort så mycket mer än lite ensamhetsträning i form av Axel i köket och hallen medan vi är i vardagsrummet. Och vilken utveckling han har gjort på den fronten också - bara på två dagar!! Iförrgår hoppade han på gallret som skiljer vardagsrummet och hallen åt, medan igår gnällde han bara vid gallret och idag gör han knappt något av det. Idag väljer han att gå till buren, dynan i köket eller bara lägga sig på golvet. Jag menar, han kan till och med slappna av nu! Hur trygg har inte han blivit, liksom?! Det är bra om han fortsätter vara såhär, så kan man snart utöka ensamhetsträningen vidare.
Imorgon eftermiddag har han varit min i en vecka, men det känns som att han varit här mycket längre! Och som sagt så är det så stor utveckling på bara en vecka, blir spännande att se vad vår nästa vecka kommer erbjuda :) Vi får se vad imorgon kommer bjuda oss på. Ny dag, nya utmaningar!
Godnatt!
Alltså, man smälter ju - det där ansiktet och huvudet på sne! ...och så alla klistriga löv :/
Och jag trodde att han skulle vara trött, vilket han i och för sig var ett tag, men sedan ville han följa med Digby ut i trädgården. Plötsligt händer det: Axel börjar bita i pälsen på Digbys hals och sen drar dem igång lek! Först är Axel lite osäker, men sen blir han ganska snabbt mer och mer säker och till sist jagade han Digby. Och såklart saknades en kamera att dokumentera denna fantastiska händelse! Dem hade så sjukt kul, men mamma och jag fick stoppa dem för att det räckte för dagen tyckte jag. Bättre det än att någon blir skadad - Digby är ju trots allt 19 kg tung och Axel bara 5 kg och ganska liten jämfört med Digby. Och detta var en bra upplevelse för Axel, tror jag. Att han vågade ge sig på "Den Store Röde" och faktiskt hade lite kontroll över honom, till och med! Var det inte det här jag pratade med Digby om för några dagar sedan: "ge honom några dagar till så kommer du ha världens bästa lekkompis"?! Och så rätt jag hade :D Inomhus har Axel svårt att låta bli Digby ibland - han är lite som en Piraya på Digby, nyps och går efter honom. Men Axel är så enkel att säga till när Digby tycker det blir för jobbigt, så det är egentligen inget problem - det är bara kul att se hur det har vänt från att Digby var ständigt på Axel och nu är det tvärtom ;) När Axel blir större och lite grövre kommer dem kunna ha så jäkla kul ihop, vilket är det jag hela tiden hoppats på: en lekkompis till Digby och en träningskompis till mig! Den här lilla stunden idag gjorde mig så himla glad, inte bara för att Digby äntligen fick sin vilja igenom när Axel äntligen lekte med honom - utan också för att det visar på hur mycket Axel har växt på bara knappt en vecka! Han gör framsteg hela tiden, om än små många gånger, men det här är det största framsteget han gjort den här veckan. Han gör mig stolt hela tiden, mitt lilla svart-grå-vita charmtroll!
Och som om inte det vore nog, så fick han träffa en ny kompis till idag! En liten Chihuahua/Papillon-blandning som ägs av en granne till oss - endast 10 veckor gammal är den och så himla liten jämfört med Axel. Det tog några minuter av att gömma sig bakom mig, innan Axel började leka med framtassarna mot den här lille valpen. Dock fick jag stoppa Axel, eftersom den andra valpen är så mycket mindre än honom och det är lätt att han tassar fel eller så. Men nyttig träning ändå! Lite människoträning fick Axel också, eftersom ett barn och en annan granne var där också och då hälsade Axel fint på dem.
Axel har haft en väldigt händelserik, lärorik och mysig dag, tycker jag. Han verkar nöjd också. På kvällen har vi mest tagit det lugnt, inte gjort så mycket mer än lite ensamhetsträning i form av Axel i köket och hallen medan vi är i vardagsrummet. Och vilken utveckling han har gjort på den fronten också - bara på två dagar!! Iförrgår hoppade han på gallret som skiljer vardagsrummet och hallen åt, medan igår gnällde han bara vid gallret och idag gör han knappt något av det. Idag väljer han att gå till buren, dynan i köket eller bara lägga sig på golvet. Jag menar, han kan till och med slappna av nu! Hur trygg har inte han blivit, liksom?! Det är bra om han fortsätter vara såhär, så kan man snart utöka ensamhetsträningen vidare.
Imorgon eftermiddag har han varit min i en vecka, men det känns som att han varit här mycket längre! Och som sagt så är det så stor utveckling på bara en vecka, blir spännande att se vad vår nästa vecka kommer erbjuda :) Vi får se vad imorgon kommer bjuda oss på. Ny dag, nya utmaningar!
Godnatt!
Kommentarer
