Konsten att fotografera två misstänksamma, envisa hundar
Dessa två fantastiska individer. Tänk att jag har turen att få ha dessa två knasbollar i mitt liv, ibland lika jobbiga som dem är söta, trevliga och härliga individer. Jag måste ändå erkänna att jag älskar dem otroligt mycket, dem förgyller verkligen vardagen :)
Självklart ska Axel fotas dagen innan klippning - före- och efterbilder är ju liksom ett måste! Men det är inte det lättaste att fota en busig, envis och misstänksam lite Pumikille. Misstänksam är han så fort han ser folk som går förbi utanför trädgården, då börjar han skälla och efter det är det nästan kört att försöka fota honom - han ser sig omkring efter mer att skälla på och lyssnar ännu mer på saker omkring oss. Skällandet är inget problem för mig - Digby var likadan när han var mindre och numera är han så pass att han går att kontrollera. Så det kommer med tiden, med träning och godis och beröm :) Men, ja, jag lyckades nog till slut ändå - med lite envishet och lite tillsägelse när det skälldes och såklart godis, man måste ju fjäska... ;)
Sen är ju jag sån att jag gärna vill ha bilder på mina två fina tillsammans. Och med den dubbla dosen av såväl envishet som misstänksamhet mot människor som går utanför, ja då blir det inte direkt lättare att fota... Digby är såpass drillad när det gäller fotografering, så han står, sitter eller ligger till 99% alltid kvar där jag lämnar honom. Han vet vad som gäller, han är en väl tränad fotomodell kan man säga - sex år i branschen, liksom... ;) Axel är ju ganska ny med det här, men jag måste ändå säga att han är jäkligt duktig han med! Sedan han lärt sig "vänta" har det blivit mycket lättare, för att man kan lämna honom utan att han har så stort behov av att följa efter. Han kan faktiskt sitta kvar, åtminstone en halv minut eller så! Men jag tror att jag lyckades till slut, i alla fall fick jag ihop några bilder - ja, om man bortser från Digbys "fina" "jag-känner-doften-av-något-skojsigt"-min på vissa bilder... :P
Ja, den där minen alltså...
Digby är ganska fin när han väl ställer upp sig, förutom att ena läppen har fastnat lite... :P
Vid lunch tog jag och Axel oss en liten promenad, med fokus på att inte skälla på alla människor man möter och allt annat man ser som ser skumt ut. En moped som stod parkerad såg till exempel väldigt skum ut, så den använde vi oss av att träna på. Han gick i alla fall fram och "hälsade" fint på den, så jag var nöjd med det. Vi fångade lite Pokémon och tränade lite balans på stenar. Och Axel använde för första gången en sele som han fått ärva av storebror Digby :) Den är lite för stor för Axel än, men han kommer växa i den. Har fått spänna in den ganska mycket, men den sitter ändå okej på honom och funkar bra på promenader och så vidare :)
Ganska stolt, där han sitter på "sin" sten ;)
...ja och när mamma är för seg för att hon fotograferar, då kan man lika gärna lägga sig ner ju! Notera även hur sjukt snygg färgen på selen är mot hans päls - jag älskar den på honom :D
Eftermiddagen har fått bestå av lite ensamhetsträning - Axel på nedervåningen och jag på övervåningen - som går sisådär, men ändå mer framåt än bakåt. Ikväll kör vi nog vidare på handtarget eller så hittar vi på något annat spännande :) Ja och imorgon är det då dags för klippningen! Kommer bli spännande att se förvandlingen... ;)
/ Melanie
