Fem år med Staffan!
Såhär såg han ut i bilen på väg hem från Skåne, 18 juni 2011!
Igår var det fem år sedan den här lilla fluffbollen fick följa med hem, det skvallrade Facebook om för mig idag. Jag trodde inte att jag skulle kunna älska en kanin igen, inte efter Kalle som var värsta varulvskaninen. Men Staffan är helt raka motsatsen mot hur Kalle var. Staffan har aldrig varit aggressiv mot mig, även om han bitit mig några gånger. Kalle var väl inte aggressiv egentligen, utan vaktade sitt revir och ville inte gärna kela så mycket. Det blev ohållbart till slut, eftersom jag var den enda som vågade ta i honom och mitt intresse just då inte var det största för just kaniner. Meningen med Kalle var att han skulle varit sällskap åt marsvinet Hippie som vi hade då, men när intresset för dem båda inte var så stort så fick dem flytta till varsitt hem istället.
Men några år senare började jag kolla runt efter kaniner och någon gång i april 2011 snubblade jag över världens sötaste kaninungar av rasen Lejonkanin. Herregud vad jag var helt såld på honom och hans syskon! Bara en av dem var tingade, såklart den helgula kaninungen som jag helst velat ha. Men Saffran, som han hette då, var den med lite mörkare fläckar på kroppen och jag tyckte det var fint så jag bestämde mig för honom. Utan att titta på honom på riktigt så tingade jag honom! Och i mitten på juni åkte vi nästan två timmar enkel resa till ett ställe utanför Höör för att hämta hem den där lilla sötsaken. Och vilken chock jag fick - han var dubbelt så fluffig som på första bilden jag såg på honom! Hahaha, men jag hade inte ändrat mig - konstigt nog. När första chocken lagt sig och jag fått klippa honom lite runt ögonen på kvällen, tyckte jag att han var riktigt jäkla söt och fin. Att han senare också visade sig vara rolig, knasig, påhittig och så otroligt snäll, har bara lagts till det positiva!
Efter Kalle trodde jag verkligen aldrig att det skulle komma in en kanin i huset igen. Och jag trodde verkligen inte att jag skulle vilja ha kanin igen, men Staffan är något helt annat. Mest har det nog att göra med att Kalle var från en djuraffär och Staffan kommer från en uppfödare. Staffan har därför varit social redan från start, även om han gärna är lite för sig själv också. Han är knasig på många sätt och det gör honom så otroligt charmig, personlig och sjukt söt! Han flyttar sin kanintoalett, tycker det är skitkul att skrämma Digby och älskar att käka knäckebröd. Jag kan inte tänka mig en bättre kanin, rumskompis och "lillebror" till Digby!
Men några år senare började jag kolla runt efter kaniner och någon gång i april 2011 snubblade jag över världens sötaste kaninungar av rasen Lejonkanin. Herregud vad jag var helt såld på honom och hans syskon! Bara en av dem var tingade, såklart den helgula kaninungen som jag helst velat ha. Men Saffran, som han hette då, var den med lite mörkare fläckar på kroppen och jag tyckte det var fint så jag bestämde mig för honom. Utan att titta på honom på riktigt så tingade jag honom! Och i mitten på juni åkte vi nästan två timmar enkel resa till ett ställe utanför Höör för att hämta hem den där lilla sötsaken. Och vilken chock jag fick - han var dubbelt så fluffig som på första bilden jag såg på honom! Hahaha, men jag hade inte ändrat mig - konstigt nog. När första chocken lagt sig och jag fått klippa honom lite runt ögonen på kvällen, tyckte jag att han var riktigt jäkla söt och fin. Att han senare också visade sig vara rolig, knasig, påhittig och så otroligt snäll, har bara lagts till det positiva!
Efter Kalle trodde jag verkligen aldrig att det skulle komma in en kanin i huset igen. Och jag trodde verkligen inte att jag skulle vilja ha kanin igen, men Staffan är något helt annat. Mest har det nog att göra med att Kalle var från en djuraffär och Staffan kommer från en uppfödare. Staffan har därför varit social redan från start, även om han gärna är lite för sig själv också. Han är knasig på många sätt och det gör honom så otroligt charmig, personlig och sjukt söt! Han flyttar sin kanintoalett, tycker det är skitkul att skrämma Digby och älskar att käka knäckebröd. Jag kan inte tänka mig en bättre kanin, rumskompis och "lillebror" till Digby!
Såhär såg han ut dagen efter vi kommit hem med honom:
Andra dagen han var hos oss fick han vara ute och hoppa i en liten hage av kompostgaller. Pappa och jag hade jättekul åt att han stoppade in sitt huvud och försökte komma igenom - vi trodde verkligen inte att han skulle kunna komma igenom för han såg för tjock ut. Men i all den där pälsen gömde sig en späd kropp, som helt klart kom igenom kompostgallret och vi fick ha lite kaninjakt - hahaha! Och han gjorde det inte en gång, utan två gånger samma dag. Efter det har han som tur är aldrig rymt genom galler igen!
Och idag ser han ut såhär - lite olika beroende på om han är klippt eller inte. Visst har han vuxit till sig?!
Kommentarer
