Det har varit en ganska hektisk vecka för mig och därför har bloggen fått bli lidande. Hundträningen har rullat på lite, även om det kanske inte blivit så mycket av det som jag önskar. Axel, numera oftast refererad till som "Mr Poomi", och jag har fortsatt vår träning på kontakt, inkallning, lösträning, "sitt" och "stanna" och det går framåt med små steg på vissa grejer och snabbare än snabbt på andra! Kontakt, inkallning och lösträning är det som går allra bäst, eftersom han är så följsam och hela tiden vill ha kontakt med mig. Detta är något som Digby haft ganska svårt för, så jag är väldigt, väldigt tacksam för hur lätt Axel har för allt det där. "Sitt" och "stanna" är dock något som Digby haft lättare för, men som jag kanske inte lagt mest krut på hos Axel. Men det går ändå ganska bra framåt med "sitt" och "stanna", det gäller bara att fortsätta träna i små doser. "Varsågod" är något vi lagt till denna veckan, dels innan maten - sitta ner, ögonkontakt och sedan varsågod - och innan man går ut genom ytterdörren och grinden. Att vänta på att få äta har han nästan satt nu, men jag behöver fortfarande hindra honom innan han får lov att äta. Idag klarade han det nästan själv, jag fick hindra honom en gång, sen satte han sig ner, tog ögonkontakt och på "varsågod" får han lov att äta. Det märks att han förstår det nästan helt nu, för han tar oftast ögonkontakt nästan direkt - och det här har gått på någon vecka av konsekvent träning. Man kan ju inte direkt klaga på att han är svårlärd, för det är det minsta han är om man är konsekvent och tränar i små doser ;)

För varje vecka som går tillsammans med Axel, så inser jag hur jäkla fantastisk han är! Han är bara så underbar, mysig, rolig, knasig, lyhörd... ja, typ allt positivt jag kan komma på. Jag är så glad att han har klivit in i mitt liv, vårt liv, vår flock - han är en så himla stor lycka och glädje, med en viftande "kanelbulle" på rumpan. Man blir så glad när man tittar på honom, dels för att han är så söt men också för att han har både ett lugn och är en riktig glädjespridare. Jag beundrar hans lugn, att han är så lugn med det mesta som händer omkring honom och väldigt lugn i allmänhet. Jag älskar verkligen den här lille valpen, som jag fått äran att äga i fem veckor imorgon! Han är bara den goaste lille killen man kan önska sig, så härlig på alla sätt och vis - helt enkelt helt jäkla underbar <3

Nu låter det som att Axel skulle vara helt perfekt, vilket jag oftast ser honom som. Men det är klart att han, precis som alla andra, har sina jobbiga sidor ibland också. Men oftast väger faktiskt den positiva, glada och roliga sidan upp det jobbiga, vilket är skönt. Det jobbigaste är skällandet, vilket vi ständigt jobbar på i olika situationer. Hoppande är jobbigt ibland, men samtidigt har jag själv inte direkt något emot hoppande hundar - jag ser det snarare som mysigt och som att hunden känner sig säker med mig. Det kanske är för att Digby bara hoppar på folk han tycker om och därför tolkar jag det så. När det gäller Axel är det snarare skuttande när vi tränar som kan vara jobbigt, men jag tror det är något som kommer ge sig när han förstår att det faktiskt inte ger något. Han får alltså ingen belöning när han hoppar, endast när alla fyra tassarna är på marken.

Imorgon ska vi på lite äventyr på förmiddagen, jag, Axel & mamma och på eftermiddagen ska Digby, jag & pappa på äventyr - spännande ;)

 

/ Melanie