Nä, ibland blir inte saker riktigt som man tänkt. Igår kväll upptäckte jag att Staffan var väldigt svullen kring magen och när jag sedan tänkte tillbaka, så insåg jag att han varit lite väl låg de senaste dagarna. Att han är lite mer tillbakadragen och ligger ner är inget ovanligt på sommaren - det är ju för det mesta varmare än vanligt då och för att svalka sig är det ganska naturligt att han ligger ner i buren. Men det brukar inte riktigt vara så som det varit nu, det var mycket mer än bara det. Man såg i ögonen att han inte alls mådde bra. Och så den väldigt svullna magen, då. Det första jag misstänkte - efter lite enkelt Googlande - var förstoppning och det första man kunde göra var att köpa Miniform för barn. Så det skyndade vi till stan för att köpa och han fick fem droppar samt att jag masserade hans mage lite lätt. Men inget hände, så då fick han fem droppar och lite massage till. Jag tog ut honom i trädgården, trots att det börjat mörkna och var blött i gräset. Staffan brukar vara väldigt skygg i trädgården, han vill inte bli klappad eller tagen i när man sätter ner honom. Han brukar hoppa iväg och inte alls vilja vara nära mig, det brukar vara en kamp för att fånga in honom när man väl ska in. Igår var han helt tvärtom - han vägrade röra på sig. Han satt bara stilla och även fast jag försökte putta på honom och få honom att röra på sig på det sättet. Det här är inte Staffan. Vi tog in honom och satte honom på soffan, för där brukar han tycka det är kul att hoppa runt. Nej, inte ens där ville han röra på mig. Han satt bara och kurade. Så vid 22:30 på kvällen ringde jag akut till Helsingborgs djursjukhus och dem sa att vi skulle komma in direkt, så det gjorde vi. Väl där så fick vi vänta ett tag på att få hjälp, men djurskötaren såg tydligt att han mådde dåligt. När veterinären kom konstaterade hon också att han hade gaser i magen och att han inte såg ut att må bra. Då blev det bestämt att han skulle få läggas in där, med dropp och medicin samt stödmatning.

Veterinären skulle höra av sig under natten om han blev sämre, annars skulle jag bli uppringd under förmiddagen idag. Vi åkte hem efter det och var hemma vid 2-tiden. Det kändes såklart lite konstigt att inte få med sig Staffan hem, men det kändes också skönt att veta att han var någonstans där han kan få hjälp. Jag sov några timmar och jag hade inte hört något mer under natten, vilket kändes skönt (mobilen hade jag ljudet på och högsta volym, ifall att veterinären skulle ringa). I förmiddags blev jag uppringd av en annan veterinär från djursjukhuset, som berättade hur det var med honom. Gaserna var lite mindre idag och han var lite piggare, men fortfarande ganska slö. Han äter inte själv, utan han blir stödmatad (något jag vet av erfarenhet från förra sommaren, då han var sjuk men inte riktigt lika illa som det här, att han hatar).

Det Staffan har var det som jag själv också misstänkte - förstadie till Trumsjuka, vilket i princip innebär att hans mage slutat att funka. Jag fick lite beröm för att vi tagit in honom i tid, eftersom de flesta brukar komma in när det är för sent och det inte finns något att göra. Skönt att höra det, för jag funderade på att ha vakat över honom under natten och åkt idag istället - men då hade det kunnat vara för sent. Nu är Staffan fortfarande kvar i Helsingborg och får stanna där till åtminstone imorgon. Hur länge han får stanna var svårt att säga, en del behöver bara stanna i kanske två dagar och en del i sex dagar - det beror på hur snabbt dem blir bättre. De ringer under kvällen/natten om han blir sämre, annars ringer de i morgon förmiddag.

Min stackars, fina, älskade Staffan - jag hoppas du blir bättre snart <3

 

/ Melanie