Det var länge sedan jag skrev något om Digbys problemhundsresa - hur det går, utveckling, bakslag, mina tankar och så vidare. Så känner att det kanske är dags för en uppdatering och kanske lite som en summering av vad vi gjort under den här sommaren. Det är mycket för mig själv som jag vill skriva ner detta också, för att se vad Digby och jag tränat på denna sommaren, framsteg & bakslag och vad som behöver göras mer. För även om jag inte skrivit så mycket om hans problembeteenden den senaste tiden, så finns det ju såklart fortfarande kvar och jag jobbar hela tiden på att göra saker bättre för honom - att det ska bli fler framsteg än bakslag, liksom.

Jag har en tanke att jag eventuellt snart ska ta konakt med hundpsykologen som jag skrivit att vi gått hos innan, vilket är ännu en anledning till att jag gärna vill skriva ner och stolpa upp bra och dåligt. Min förhoppning är att få fler tips för att kunna jobba med Digby mer, men vi får väl se. Efter den senaste träffen med hundpsykologen innan sommaren blev ju Digby sjukskriven, för att han precis börjat med sprutor och så, men nu jag vill gärna försöka komma vidare nu när hans allergi verkar ha blivit lite lugnare och så. Först vill jag dock gärna få ihop alla mina tankar och så vidare, så jag vet vad jag ska skriva till hundpsykologen.

Saker som stressar Digby - "det gamla vanliga" och lite nya saker jag upptäckt

* Hundar och människor eller saker som liknar hundar, till exempel cykel med grejer på. Detta är ju såklart inget nytt, men en sak som är återkommande.

* Nya miljöer, till viss del. Under veckan på Getterön märkte jag att han hade svårt att anpassa sig under de två första semesterdagarna. Tidigare har jag aldrig tyckt att han haft något direkt problem med att komma till nya ställen. Det kanske beror på vilken slags miljö det är också. För när han började simma på Halmstad Hundsim var det jag, pappa och instruktören, alltså inga andra hundar. Men när vi semestrade så var det självklart hundar lite varstans på campingen, vilket stressade honom väldigt mycket. Det var ett stort bakslag, för det kändes som vi kommit en bra bit på vägen, men så är det ju ibland. När han väl vant sig vid miljön så blev han lite lugnare, eller snarare att stressen stabiliserade sig på en högre nivå än vanligt. I förtältet och husvagnen så sov han om dagarna, så han trivdes faktiskt där trots en massa ljud från så väl hundar som människor! Med en eller två veckors lugna aktiviteter och lugna promenader så är han nästan tillbaka till sitt vanliga jag nu. Men att envisas med en stressig, rätt ivrig Retriever är inget man vill göra om man inte måste. För att få ner hans stress har jag låtit honom göra mycket nosaktiveringar och han har fått hålla på med sin "godisfilt" med kvällsmat i varje kväll efter semesterveckan. Och det har fått bli mycket "gå och lägg dig", för att han vandrade mycket, tyvärr. Men jag vet att det lönar sig i slutändan, för han blir mer harmonisk och har lugnat sig med sitt vandrande. Och hittat tillbaka till sin bur! Han hade glömt att hans underbara krypin till bur existerade, men jag återintroducerade den och fick visa honom in i den några gånger - men nu sover han där och lägger sig där självmant om dagarna. Det gör mig glad, för i buren får han verkligen vara ifred och vila vilket han behöver :) Något annat som gjorde honom lugnare var att få tugga på tjurmuskel, eftersom tuggande och slickande är lugnande. Hade någon tjurmuskel kvar, som legat i köksskåpet ett tag, som han fick och så köpte jag lite fler nya för att ha vid tillfällen då han verkar väldigt rastlös.
* Att få nosa. Att Digby får nosa mycket har jag upptäckt är både en bra och dålig grej. Detta kom jag fram till under en av veckans promenader, då han drog otroligt mycket och när jag tog in honom till sidan så såg han alldeles galen ut av stress. Innan har jag alltid tyckt att han blivit lugnare av att få nosa mycket, men den här veckan har jag faktiskt ändrat åsikt lite. Nosande är bra. Att hunden får använda nosen och nosa på dofter är bra, men det måste vara måttligt. När Digby blir så inne i dofternas värld att han är okontaktbar och sedan kommer tillbaka till den verkliga världen med det galnaste ansiktsuttrycket jag sett hos honom på länge, då känns det som att något måste ändras. Nosandet kommer hädan efter vara aningen mer kontrollerat av mig. En del nosande får det såklart bli, men inte om han ska stress-nosa på varenda blad, kvist och grässtrå vi passerar.

 

När det gäller Zylkène, som Digby började äta efter tips/råd från hundpsykologen senast vi var där, så vet jag inte huruvida stor eller liten eller någon effekt det har/har haft på Digby. Jag kan tänka mig att det hjälpt mot klådan/hudproblemen som allergin, MEN att hans allergi blivit mindre kan också vara en respons på allergisprutorna. Det är svårt att säga, så jag planerar att sluta med Zylkène när kapslarna tar slut.

Allergisprutorna

För att fortsätta på ämnet allergi och allergisprutor. Digby har fått en hel spruta nu, 1ml och han är nere på en spruta i månaden. Det är skönt, för det var lite jobbigt när det var flera gånger i veckan. Och nu kanske jag kan börja utvärdera det lite, om han blir mindre stressad (eftersom allergi och stress går hand-i-hand) och om hudproblemen han haft emellanåt återkommer eller inte. Det lär nog bli svårt att utvärdera, eftersom hans klåda och hudproblem är väldigt olika och inte är konstanta. Sen vet jag om att det kan ta upp till två år innan man märker om sprutorna hjälper, så jag förväntar mig inga mirakel efter bara några månader - men man måste ju vara uppmärksam och alla förändringar som går mot det bättre är ju bra förändringar! Så om hans stress nu lagt sig lite tack vare sprutorna, så är det bara bra tycker jag.

 

För att börja med det som jag tror har minst förändring: hans problem med människor. Han får inte skälla på människor, men han får gärna titta på alla människor vi passerar - det uppmuntrar jag att han gör. Men skälla, nej det får han inte göra och det försöker jag alltid hindra honom ifrån att göra även om jag kanske inte alltid hinner med. På promenader är det lättare än om han träffar folk inomhus.

Hundmöten då, är det någon förändring? Det är så himla svårt att säga med den här hunden! Han är så jäkla komplicerad, haha! Många gånger kan jag tycka att det är lite lugnare när han ser hundar, medan andra gånger blir han helt bananas när han ser hundar. Och så har han alltid varit, väldigt oberäkneligt varenda gång man ser att det kommer bli ett hundmöte eller möjlighet för Digby att se en hund. Men det känns faktiskt som att han oftare är lugnare än crazy, för tillfället i alla fall. Men det kan såklart ändras vid nästa promenad...

Häromdagen hade vi dock en promenad där han fick se tre olika hundar, varav den ena hunden stod skällande vid ett staket och där passerade vi bara några meter ifrån den. Då var han relativt lugn, även om folk som ser honom utifrån säkert hade tyckt att han var hetsig. Men jag jämför ju hela tiden med hur han annars är när han får syn på hundar. Han gick förbi den där hunden i trädgården och vi stannade kanske 20-30 meter bort - då sätter han sig ner, tittar på hunden och sedan tittar han på mig. HAN TITTAR PÅ MIG! VAAAA?! Vad är det där för hund? Inte min Digby i alla fall! Han fick såklart massor av beröm och godis. Det roligaste var att det fortsatte på liknande sätt vid de två andra gångerna han såg hundar - han såg hunden, men vände sig mot mig och fick en massa beröm för det. Jag var överlycklig och ganska chockad - detta är verkligen inte sån han brukar vara! Bästa promenaden på evigheter känns det som! Man kan ju hoppas att han kommer vara sån de kommande dagarna också - hoppas, men inte förvänta sig för mycket :)

 

För att fortsätta lite på föregående ämne - han söker kontakt med mig! Alltså, han gör det inte bara vid hundmöten - han gör det redan från start, när vi kliver ut genom grinden hemma. Han får ju uppmuntran för det, såklart, men det har han alltid fått. Men att jag uppmuntrat kontakt har aldrig intresserat honom, för han har alltid haft sitt huvud fullt av två grejer: dofter och ha koll på om det finns hundar i närheten. Den senaste tiden känns det som om det lagts till en sak: vart är "mamma" - hon med godiset. Han söker kontakt så mycket och så många gånger under promenaden, att det får mig att le varje gång. Vad händer med den här hunden just nu?

 

• Nya miljöer är jobbigare för Digby än vad jag tidigare trott. Men jag tror det beror också lite på hur mycket hundar där är, för det är det enda han ser.
• Att få nosa mycket är bra, men det måste vara måttligt. Så är det i alla fall för Digby. För får han för mycket frihet att nosa, så går han upp i stress på grund av alla underbara dofter som finns.
• Om Digby har haft en stressig vecka, likt den veckan på Getterön med en massa nya intryck, så är hans bästa medicin: mycket lugna aktiveringar där nosen får jobba (godissök, doftsök, "godisfilten" etc.) och en massa, massa vila - att bli visad till sin mörkanlagda bur och att man säger "gå och lägg dig" verkar ha funkat bra på honom. Eftersom det nu gått två veckor sedan vi kom hem och förra veckan var lite mer vilovecka än denna, så kan jag ändå säga att han är bättre nu än förra veckan. När han vandrar fram och tillbaka, stirrar som en laserpekare på mig och gnäller på mig för att han är orolig i kroppen - då är han ingen rolig hund. Men nu är han roligare, när han kan slappna av, gå och lägga sig för att vila självmant och mest gnäller när han behöver gå ut och faktiskt göra något. Tuggande är också bra, eftersom det är lugnande, så tjurmuskel har han fått en del de senaste två veckorna.
• Zylkène har jag delade tankar om. Det kanske hjälper på honom, kanske inte. Digby är en sån komplex hund - ena dagen går han bananas på alla hundar och allting annat, för att nästa dag vara mer för att söka kontakt med mig. Att han är aningen lugnare kan faktiskt ha med allergisprutorna att göra. Få ner allergin = få ner stressen. Det enda sättet att få reda på om Zylkène har någon som helst effekt är väl att sluta med dem, men eftersom han är så oberäknelig som han är så blir det nog ändå svårt att säga om det har hjälpt eller inte.
• Allergisprutorna, som sagt. Det kanske är deras förtjänst att hans stress lagt sig lite numera. Men även det är svårt att säga - om sprutorna hjälper eller inte. Hans allergi yttrar sig inte så mycket i klåda, utan mer med hudproblem så som illröda öron, röd kring ögonen, svamp under tassarna, furunkel osv. Han har varit problemfri i flera långa perioder även innan vi började med sprutorna och just därför kan jag inte säga om det är sprutorna som hjälper mot allergin eller inte just nu. Tiden får utvisa det. Om han skulle bli problemfri i minst ett år efter att vi kommit upp i en hel dos - vilket vi ju precis gjort - först då kommer jag kunna tänka att sprutorna hjälpt. Men, precis som med Zylkène, så är ju Digby alltid oberäknelig och hans stress likaså, så det är svårt att säga vad som hjälpt eller inte.
• Människomöten/människor överlag. Digby kommer aldrig att bli en hund som älskar människor - det har jag insett för flera år sedan. Han älskar sin familj oändligt, han är så otroligt glad och kärleksfull mot oss allihopa här hemma - han gör inte en fluga förnär, för han är rädd för flugor... Skämtåsido, han älskar oss och det är väl ändå det viktigaste tycker jag! Jag är mest glad och nöjd över att han inte ska skälla ut varenda människa på promenaderna - vilket hans första månader hos mig bestod av. Och att han inte snurrar i kopplet så fort en människa går bakom oss, något han också sysslade med när han var liten. Om den första tiden var sådan, så förstår ni nog att vi kommit långt - idag går han ju och tittar på människor, men han skäller inte utan vill hellre ha godis av mig. Ja, det är ju så länge människor respekterar honom - om någon försöker ta kontakt honom och jag inte hinner med att fånga hans intresse och säga ifrån, då skäller han. Men det är förståeligt.
• Hundmöten. Jag är väldigt skeptisk till om han börjar bli bättre på den här punkten eller inte. Hans stress skiftar så otroligt mycket, även om den lagt sig ganska mycket den senaste tiden. Han är och har alltid varit oberäknelig när det gäller att se hundar - ibland blir han crazy och ibland inte lika crazy. Men samtidigt så känns det på något konstigt sätt som att vi går mot bättre tider med hundmöten. Hur knäppt det än känns för mig att tänka så. Jag hoppas att det blir bättre, men vill inte förvänta mig för mycket för då blir jag bara besviken.
• Kontaktsökandet är något som gjort mig väldigt glad den senaste tiden. Jag ler brett när jag tänker på hans blick. Han går en bit framför mig, vänder sitt huvud om och tittar på mig med sina mörkbruna-gulbruna-gröna ögon. Han får beröm och godis, sedan går han framför igen - för att bara sekunden senare göra om exakt samma sak. Och blicken han ger är bara för mycket, den är så mild och gullig och utstrålar alltid "är jag duktig vovve nu, mamma?" - japp, jag är fjantig, men det ser verkligen ut så! Bifogar en bild från ett annat tillfälle längre ner, för att ni ska få en känsla för hur hans blick är när han söker kontakt ;)
• Jag har hundratusentals tankar i mitt huvud just nu när det gäller allt det här. Hur ska vi gå vidare? Vad ska vi gå vidare med? Jag vill gärna ta kontakt med hundpsykologen igen, för att se om vi kan komma vidare med något nu. Hon kanske kan ge mig tips på hur jag kan hantera hundmöten bättre, eller annat som inte jag själv tänker på. Det är i alla fall vad jag hoppas på. Jag tror att Digbys stress inte kommer bli mindre än vad den är nu, tyvärr.
  En annan sak jag tänker på, är om jag gör något annorlunda nu eftersom Digby söker kontakt med mig mer. VAD är det jag gör annorlunda? För det förstår jag inte själv. Men han vill gärna söka mer kontakt nu, jämfört med innan, så något gör jag nog rätt i alla fall. Det kanske inte spelar någon roll vad jag gör rätt egentligen, men det hade varit bra att veta i fall han skulle sluta ta kontakt av någon anledning. Och om jag hade vetat vad det är som gör att han tar kontakt, kanske jag hade kunnat fila ännu mer på det och göra det ännu lite bättre!