Han är oftast klippt kring ögonen, eftersom dem blir väldigt rinniga om jag inte klipper honom. Men i övrigt så är det såhär lång hans päls brukar få bli innan jag känner att jag borde och måste klippa den.

 

Såhär ser Staffan ut nu efter pälsen är borta.

Vi har också gått promenader även idag. Idag fick Axel gå i skogen igen, men vi hade mamma och Zorro som sällskap så då fick Axel inte springa lös någonting. Men det är bra träning det också, för han ska inte alltid få tro att skogen = springa lös. För om han får springa lös varje gång, så kommer han bli tokig varenda gång vi närmar oss skogen - och så vill jag inte ha det. Så idag fick han gå kopplad. Och visst var han lite mer på än vanligt i kopplet, men det kan ju också bero på att vi hade sällskap.

 

Men mest imponerad var jag nog ändå över min finaste Räv. För efter Axel & Zorro fått sig en liten skogspromenad, fick Kajsa, Zita & Digby gå en runda men åt ett annat håll. Förutom att Räven under hela promenaden hade en otroligt fin kontakt och en ständigt svajande svans, fick han känna doften av en annan hund - och han kunde släppa det, med min hjälp! Vad hände där, liksom? Han som inte brukar kunna känna doften av andra hundar utan att gå upp i varv och bli otroligt stirrig. Idag var han inte riktigt åt det hållet, utan han blev som vanligt väldigt tittig men hans svans åkte bara ner och viftade inte längre - hans glädje försvann lite och han blev ganska stel. Det här är som sagt inte riktigt den reaktionen han brukar få vid doften av en annan hund, men den här reaktionen var lättare att hantera än en Tollare spänd som en pianotråd och som är helt okontaktbar.

 

Något håller definitivt på att hända med min Digby - och jag tror det är något väldigt positivt. Att han är lättstressad är bara sån han är - det är en del av hans personlighet och en del av hans ras som jag blivit tvungen att acceptera, för att jag älskar honom så otroligt mycket. Han kommer alltid vara sån, punkt. Men just genom att jag accepterat det och har börjat ta mig an det på andra sätt, tror jag att han börjat ändra sig. Det tog mig alltså sex år att komma till den punkt då jag faktiskt börjar tänka "det är väl sån här han är, det är så här Tollare kan vara" - och även om jag hela tiden vetat detta inombords, så är det först under det senaste året som jag på riktigt börjat acceptera det och börjat tänka om när det gäller Digby. En del beror nog på att vi var hos en hundpsykolog tidigare i år och då fick jag lite andra tankar kring Digby. Han blev ju också sjukskriven av hundpsykologen och vi fick rådet att ta det lugnt, vilket vi försökt göra så gott vi kunnat. Och även om vi inte träffat hundpsykologen något mer efter det, så hänger ju allt det vi lärde oss av henne med i våran vardag hela tiden. Sedan Axel kom in i bilden har jag ändå märkt nya sidor av Digby. Han har nog ändå tuffat till sig lite, även om han fortfarande inte är lika bra på att ta plats som Axel är. Att Digby faktiskt försöker säga ifrån är ändå ett tecken på att han försöker tuffa till sig - sen att Axel inte alltid lyssnar beror ju mer på honom än på Digby! Och jag låter Digby säga ifrån så mycket han vill, för han skulle aldrig skada Axel - det vet jag. Digby är en hund som inte gör en fluga förnär, han är till och med rädd för flugor...

Hursomhelst, förutom att han är lite tuffare nu så är Digby mer kontaktbar på promenader numera. Jag vet inte hur det kommer sig, men kanske för att han märker att han måste vara mer med mig nu när jag har en till hund att tänka på. Han märker att han måste anstränga sig mer för mig, att han har fått konkurrens och då blir han tvungen att anstänga sig för att få min uppmärksamhet. Eller för att det helt enkelt är skönt när han slipper ha Axel hängandes på halsen (bokstavligen) hela tiden, att han får lite egentid med mig och eventuellt Zita eller Kajsa. Eller är det så att allergisprutorna fått stressen att gå ner? Det finns så många funderingar, men allting känns ändå positivt när jag tänker på det.

Digbys positivtet idag var helt överväldigande för mig. Han må vara världens mest positiva hund, som retrievers i allmänhet är, men aldrig har han viftat så mycket på svansen under en promenad som han gjorde idag. Den enda gången svansen går är när han ser en hund, men då är det av stressen som svansen ställs rakt upp och viftar - inte av ren och skär glädje, för att han bara är glad. Inte på promenader i alla fall. Idag gick jag bara och kollade på den där svansen mest hela tiden - den hängde inte ner som en krok; den var i linje med ryggen och den svajade i princip hela rundan. Och han drog inte mycket för att vara honom heller, det var mest när han ville nosa och det går enkelt att stoppa. Hans svans fortsatte svaja på, tills jag såg en hund som han endast fick känna doften av. Då förändrades hela hans kroppsspråk, från att ha varit postiv, avslappnad och med svajande svans till en hund med svans hängande som en krok, tittig och helt stel i kroppsspråket. Jag testade att peta på honom, men det eggade bara upp honom mer och då slutade jag. Istället tog jag en godisbit och försökte busa igång honom med mig själv. Bad honom sätta upp tassarna på en vägbom och då släppte han det lite. Efter bara någon minut till av lockande med godis åkte svansen upp igen. Så vi började positivt, med lite negativt mot slutet men avslutade ändå väldigt positivt.

 

Vad är det som händer med min fina Räv? Kommer det hålla i sig? Kommer det bli bättre och bättre? Eller får jag bara upp hoppet varje gång det går jäkligt bra, för att sedan få mitt lilla hopp totalt mosat vid nästa promenad för att Digby får ett rejält ryck på en hund han ser? Detta är inte första gången han beter sig okej på en promenad sedan Axel kom hit i september, det har hänt både en och två gånger - säkert fler, men två gånger jag i alla fall skrivit om här på bloggen. Det blir spännande det här, jag hoppas det blir bättre och bättre och att vi inte får för många bakslag - även om jag vet att av erfarenhet att det är i bakslagen man lär sig otroligt mycket också!

 

På kvällen började Axel och jag träna en ny grej. Jag ville egentligen shape:a in det, men det gick inte riktigt så jag fick hjälpa till lite. Jag tycker nämligen det är dags att Axel lär sig "tass". Mitt fokus har inte direkt legat på att lära honom tricks, utan snarare på "sitt", "ligg", "stå", "stanna"/"vänta", gå fint i koppel, ögonkontakt och inkallning - saker som jag anser är viktigare och som jag ser mer som en bra grund. "Tass" är för mig en blandning mellan trick och grundläggande, men mer åt tricks hållet. Men nu behöver ju lilla Pumin lite utmaning också, så "tass" är nog en lagom utmaning. Problemet är väl att han inte gärna testar med tassarna just nu. Han har gjort det innan, men eftersom jag ignorerat det beteendet när jag lärt in "sitt", "ligg" och "stå" så har det försvunnit mer eller mindre helt. Så jag fick peta på tassen lite, försöka kittla honom lite bakpå frambenet för att få honom att lyfta på tassen. När han gjorde det fick han beröm, klick och godis. Tror han började förstå det lite, men vi får fortsätta jobba på det! Han är ju otroligt lättlärd när han väl börjar förstå hur det funkar, så vi kommer nog dit inom några dagar ;)

 

Nähä, nu är det nog dags för sängen! Det är ju en dag imorgon också... ;) En förmiddag som jag inte vet riktigt vad jag ska göra med och sedan valpkurs på kvällen - tillfälle 4 av 5, det går alldeles för fort det här!

 

Godnatt!

/ Melanie